Älskade styvbror

15/9 16/9

"Ser man att det är fejk?" frågar jag och ser på mamma.

"Nej" hon skakar på huvudet och lägger handen på min kind. "Du är jättefin älskling"

När Rickard sa att jag fick ta vilken jag ville så tänkte jag först ta en som var så lik mitt naturliga hår som möjligt, men så fick jag syn på den röda med snedlugg och blev rätt sugen på att vara ginger. Nu är jag ännu mer nöjd än jag trodde att jag skulle vara och drar på ett rött läppstift för att matcha.

"Rickard?" säger mamma plötsligt. "Var ska du?"

Jag följer hennes blick mot Rickard som är på väg ut i hallen.

"Jag tänkte hälsa på Tony" säger han försiktigt med svansen mellan benen.

"Men Rickard" suckar mamma. "De har ju precis flyttat in, bokstavligen precis, det har inte ens gått en halvtimme sen han stack. Tror du inte att de vill vara ifred en stund?"

"Men..."

"Inga men, älskling" säger hon och tar tag i hans arm. "Vi kan åka dit imorgon"

"Jag vill inte att han känner sig ensam"

"Patrick bor väl också där?" frågar jag.

Han ser missnöjt på mig.

"Jo, så kan man väl tänka"

"Då är han inte ensam, tvärtom så är han med sin pojkvän. Alla vet ju vad man gör när man precis flyttat ihop. Just saying. Vill du verkligen klampa in där när de är mitt i sina värsta stönanden?"

Han stirrar på mig i några sekunder innan han suckar djupt.

"Nej, det vill jag inte"

"Då tycker jag att vi beställer hem pizza och tittar på Morden i midsomer, det brukade jag och mamma alltid göra när jag var liten och sjuk"

"Lät du ungen titta på det när hon var liten?" frågar Rickard och ser skeptiskt på mamma.

"Alla läste inte Nationalencyklopedin för sina barn, Rickard" försvarar sig mamma.

"Nänä" muttrar han tillbaka och klampar in i köket.

"Är ni fortfarande osams?" frågar jag mamma.

"Inte alltid" hon sätter sig ner med en duns. "Bara när vi pratar om Tony. Det har alltid varit en öm punkt för honom och nu har den tryckts på så många gånger att den gör ont hela tiden"

"Så smörj lite salva på det då. Bara det inte är glidmedel"

Jag hade hoppats att hon skulle skratta, men det gör hon inte. Hon hänger med huvudet över knäna och snyftar tyst.

"Jag vet inte hur" kvider hon.

Jag tror att alla människor i hela världen kan hålla med mig om att det inte finns något värre än att se sina föräldrar gråta. Bildligt talat förstås. Jag förstår att man kan genomgå värre saker, men just nu, när jag tittar på mamma så går mitt hjärta sönder på fler ställen än jag kan räkna. Så jag går med bestämda steg genom köket och ut till altanen där Rickard sitter med sin dator.

"Rickard"

Han tittar upp på mig.

"Hej, Sandra. Vad kan jag hjälpa dig med?"

"Du kan ta dig samman, Rickard"

"Ursäkta?"

"Jag vet inte om du vet det, men jag är rätt smart. Och jag har räknat ut hur det ligger till"