Älskade styvbror

7/10

Jag hörde telefonen ringa mitt i natten, så redan i mitt sovrum vet jag att något är fel, men när jag står i trappan så märker jag direkt att jag underskattat nivån. Rickard sitter i soffan, helt likblek, med tårar rinnandes över kinderna. Mamma sitter bredvid honom med en nästintill panikslagen blick och har handen svävandes några centimeter ovanför hans rygg, som om hon inte vågar lägga ner den.

Mitt hjärta flyger upp i halsgropen. Rickards döda blick. Mammas hjälplöshet. Rickard som gråter och mammas ögon som är fyllda med tårar.

Tony

Å herregud. Långsamt tar jag de sista stegen och går fram till dem med hjärtat dunkades i mig hårdare än det någonsin gjort förut. Redan innan de bekräftar det så börjar även mina vattenfall forsa.

"Vad är det som händer?" frågar jag.

Mamma ser på mig men Rickards blick är fortfarande helt borta, vilandes på soffbordet.

"Eh" börjar mamma. "Vi fick ett samtal i natt, från ett sjukhus i..."

Innan hon hinner komma längre så öppnas ytterdörren och den vackraste varelse jag någonsin sett kommer halvt springande in i vardagsrummet. Mitt hjärta dunkar genast hårdare, men den här gången är det av lättnad.

"Tony" flämtar jag.

Men han ser mig inte ens. Han går direkt fram till soffan, sätter sig bredvid sin pappa och drar in honom i en sån där underbar Tony-omfamning. Även hans ögon är fyllda med tårar och han snyftar tyst mot Rickards axel.

"Mamma?" viskar jag och drar med henne därifrån. "Vad händer?"

"Rickards mamma dog i natt"

"Gina?"

"Ja" säger hon och nickar. "En hjärtattack"

"Men gud. Hur mår Tony?"

"Tony?" hon ser överraskad ut. "Jag vet inte, han dök precis upp. Vad sägs om att ge lite omtanke till din styvpappa?"

"Det är såklart jättejobbigt för Rickard också" säger jag. "Men jag tänkte bara att det här kan ju vara en trigger för Tony. Han kanske blir så där jättedeprimerad igen"

"Jaha" säger hon pafft. "Det förstås. Förlåt. Jag ska ringa Camilla, för att vara på den säkra sidan"

Efter att mamma har bekräftat med Camilla att hon har en tid öppen för samtal så åker både Tony och Rickard dit. Jag vet inte om Rickard tänkte samtala han också, men Camilla nämnde att det var okej om han ville det.

På vägen ut så bad Tony mig att ta Bamse på en promenad, för Patrick hade väl viktigare saker att göra antar jag, så jag går direkt efter frukost. Solen lyser starkt över hela Älvsholm och värmer stan till den grad att jag inte ens behöver en jacka.

Lycklig över att vårkänslan är tillbaka, även om det bara är för en dag eller två, stoppar jag in hörlurarna i öronen och lättar upp stegen. Dock hinner jag inte ens genom första låten innan en av lurarna rycks ut och musiken byts ut mot Emmas porlande skratt.

"Hallå? Är du döv eller?" skrattar hon.

"Emma?" utbrister jag förvånat, men så inser jag att jag just gått förbi Patricks hus. Eller nu bor han ju inte där längre, men ändå.

"Hej" säger hon mjukt och ler.

Det tar mig en stund att hämta mig från chocken. Jag känner knappt igen henne. För första gången på säkert fyra år står hon framför mig i dagsljus nästan helt osminkad. Hon har ingen foundation, ingen eyeliner, typ osynlig eller ingen ögonskugga och ingenting på läpparna. Det enda som jag kan svära på att hon har använt sig av är mascara. Och trots det så är hon så jävla vacker.