Skyddsänglar

Kapitel ett

ETT ÅR SENARE

Det är mörkt, ögonen har svårt att vänja sig. Jag springer, hoppar över en stubbe och några rötter. Det känns lättare än vanligt, som om jag har bättre kondition än vanligt. Jag tittar mig omkring men känner inte igen mig. När jag vänder mig om ser jag ett hus försvinna ur sikte. Ett litet vitt hus, som en stuga ur en saga. En mörk skog med stora granar står tätt kring huset. Två skepnader kommer ut på den lilla trappen. Jag hör en man och en kvinna ropa efter mig. De låter upprörda.
"Leah, kom tillbaka! Leah!"
Jag springer fortare. Tappar balansen och undkommer precis ett träd. Jag svänger snabbt åt vänster men saktar inte ner. Jag är rädd. För vad? Människorna på trappen? Vilka är de? Jag känner min puls slå fort. Fortare än den brukar göra.

Ett irriterande pipande ljud hörs mellan träden. Skogen runt mig försvinner lika snabbt som jag hamnade där. Ljudet, jag känner igen ljudet. Det är alarmet på telefonen. Jag öppnar ögonen och stirrar på de fyra bokstäverna jag satte på väggen för över tio år sedan.
"Leah."
Jag förstår inte hur jag kunde komma på tanken att måla mitt namn över hela väggen och jag fattar inte hur mamma och pappa gick med på det. Men tydligen tjatade jag på dem i flera månader.
"Nej, nu kan du ju inte måla över det, det är ju så gulligt", säger mamma som vill behålla allt från förr varje gång jag nämner det. Pulsen går fortfarande på högvarv även om den är på väg ner igen. Vilken dröm. Den kändes så verklig. Jag tittar på telefonen och inser att jag inte hinner snooza mer.

Ångesten över att gå till skolan har lugnat sig, numer gillar jag att komma hemifrån speciellt när mamma och pappa bråkar så ofta som de gör. Jag sätter ofta på hög musik och går i min egen takt över skolgården. Alla brukade vända sig om och titta på mig men ingen vågar närma sig. Nu ignorerar de mig bara. Jag går genom folkmassan av elever som står och hänger, spelar fotboll eller bråkar om något som hänt i helgen.
Allt jag hör är musiken. Imagine Dragons går på repeat nu. In genom de stora trädörrarna, upp för den breda stentrappan, till vänster och där är mitt skåp. Lurarna är min räddning. De ger mig ro, de ger mig den lilla bubblan jag behöver för att överleva dagen. Att ingen kommer för nära. När jag tar av mig lurarna dras min blick bortåt, jag kan inte stoppa den. Jag tittar på skåpet i hörnet. Det har stått tomt sedan det hände.

Vi brukade alltid gå ihop till skolan. Han retades alltid och jag älskade det samtidigt som jag hatade det. Några veckor efter att det hände hade skolan gett skåpet till en ny elev. När jag såg honom packa in sina böcker där bröt jag ihop. Satt på golvet och grät hejdlöst. Det var ingen som kunde prata med mig. Mamma och pappa fick till slut komma och hämta hem mig. Då bestämde  Ada, vår rektor , att det skåpet skulle förbli tomt.
Hörlurarna och min väska går knappt in i skåpet. Med våld lyckas jag stänga skåpsdörren. Med första lektionens böcker i famnen tar jag ett djupt andetag och går längs korridoren.

Förra året hade jag haft fullt med vänner runt mig vid den här tiden. Nu är jag ensam. Nu står de runt parallellklassen mest populära tjej istället. De står alla vid borden längre bort i korridoren, där det coola folket hänger och jag ser att många stannar upp, tystnar och tittar på mig när jag går förbi. Jag saknar inte att vara i centrum. I början var det bara jobbigt. Alla ville kramas, prata och beklaga sorgen men jag ville bara vara i fred. Efter ett par månader av dryga kommentarer och utskällningar, från mitt håll, orkade de inte hålla på längre. Den enda som inte gav sig var Jo. I alla fall till en början.

Jo var min bästa vän. Hon var det innan olyckan och försökte länge efter. Hon valde på något sätt också exilen från det populära gänget men hon gjorde det förgäves.
Jag vet inte om det var att hon påminde mig för mycket om det som varit eller vad som hände men jag stötte bort henne. Min bästa vän. Hon som ville hjälpa mig. Jag var extremt elak. Min terapeut sa till mig att jag inte fick luta mig för mycket mot Jo för då skulle hon kunna bli ett substitut för Casper och hon skulle aldrig kunna bli samma sak. Jag tog detta på allvar och stängde av. Jag stängde av Jo, jag stängde av mina föräldrar, jag stängde av Noah.

Jag väcks ur mina dagdrömmar av att någon ropar mitt namn.
"Leah?"
Jag vänder mig om och ser Noah komma springandes i korridoren. Jag hinner blunda och sjunka ihop med axlarna innan han kommer fram.
"Hej, Leah..."
Jag svarar inte utan bara stirrar på honom, jag ser hur obekväm han är. Hur det kryper i honom av att ens prata med mig.
"Öh, jag tror att jag nog har lite saker kvar hos er? Skulle jag kunna få följa med dig hem efter skolan och hämta det?"
"Vad? Du har väl redan hämtat allt?"
"Jo, jag vet, men det är ett spel som jag inte hittar. Jag vet att Casper älskade det och nu hittar jag det inte och har inte sett det på jättelänge", säger Noah och stirrar ner i golvet.
"Jag skiter väl i ditt jävla spel, köp ett nytt!"
Noah tittar flyktigt upp på mig och hans blick får mig att mjukna lite.
"Jag skulle inte be dig om inte det var viktigt för mig. Det finns inte att köpa längre och allt jag har från honom betyder..." han tystnar.
Jag ser hans skamsna blick och ger med mig.
"Jag jobbar ikväll men jag kollar lite senare.""Okey tack! Kul att prata med dig förresten, det var länge sen..." säger Noah och ler.

Hans leende är för jobbigt att se, jag vänder mig om och börjar gå mot min första lektion utan att vänta på hans svar. Utan att kunna stoppa mig själv vänder jag mig om och tittar efter Noah i korridoren innan jag går in på mattelektionen. Han går sakta iväg åt andra hållet med huvudet nerböjt. Jo sitter längst bak i klassrummet där vi brukar sitta och ritar på sitt block. Hon tittar upp när jag kommer in men tittar snabbt ner igen när hon ser att det är jag.
Det är mitt fel att det är så här men jag kan inte låta bli att sakna henne. Vi som brukade sitta och dra Vänner-skämt så ofta vi kunde och jag vet exakt vad hon hade sagt till mig nu;
"Var inte så taskig mot honom hela tiden. Han kommer inte klara det för evigt. Han är ju en sådan snäll liten pojke", som en perfekt imitation av vår av rektor Ada.
Noah och jag började slåss några veckor efter att det hände. Eller, rättare sagt, jag flög på honom. Han tog mest emot slag, sparkar och en hel del fula namn jag idag kan ångra.
Noah var med när olyckan skedde. Noah klarade sig med en bruten arm och blåmärken. Caspers sida blev så hopklämd att han inte överlevde ambulansfärden till sjukhuset. Jag tyckte det var Noahs fel att de var ute och körde. Casper var ingen som behövde hävda sig. Men Noah ville åka runt i stan för att visa alla brudar de raggade på att de nu hade bil.

Jag hade ingen annan att ta ut mina aggressioner på då utan flög på Noah en andra gång när jag såg honom. Jag minns inte när jag hoppade på honom. Jag minns efteråt när jag satt inne på expedition, innan mina föräldrar kom till skolan för att hämta hem mig ännu en gång. Det var då hon sa att Noah var en snäll pojke. Jag vill bara börja spy galla över Noah och berätta om deras guldgosse. Hur han betedde sig när ingen lärare såg. Vilket svin han kunde vara genom att utnyttja hans popularitet och hans utseende. Allt det även jag fallit för innan. Men jag höll käften. Jag tänkte fortfarande att jag skyddade både Casper och Noah genom att hålla tyst.

Jag hatade honom då, och även om jag nu vet att det inte var hans fel så kan jag inte släppa tanken på att Casper aldrig skulle ha åkt ut för att ragga med bilen. Han gjorde det bara för Noahs skull.

Jag förlorade min storebror på grund av honom.