Skyddsänglar

Kapitel tjugonio

Jag vaknar av att jag fryser. Musiken har slutat spela i lurarna och det har börjat mörkna. Jag sätter mig häftigt upp och tittar mig omkring. Fortfarande tomt. Jag måste ha somnat.

Jag känner mig fnasig i ansiktet, tårarna har runnit ner över kinderna och näsan är täppt.

Mina ben är ömma, jag är kall och stel i ryggen.

"Träningsvärk" tänker jag och ler åt mig själv.

Jag tar fram telefonen för att kolla vad klockan är men den är stendöd.

Sakta närmar jag mig vårt hus. Stegen är tunga, jag vill inte gå hem, jag orkar inte bråka, orkar inte inse att mamma och pappa knappt pratar med varandra längre.

När jag kommit cirka tjugo meter närmare den lilla gångvägen är det som något vänder sig i magen på mig. En rysning går över hela kroppen och håren på mina armar står upp.

Visionen kommer som i slowmotion denna gång.

Jag ser Jo komma på sin skateboard med hörlurar på sig och ska över vägen. Hon har en ficklampa i handen.

Bilen kommer runt hörnet i hög hastighet men den borde kunna stanna, tänker jag innan skriken fyller mitt huvud.

Jag är tillbaka på gräset och jag inser att jag fortfarande skriker. Jag vänder mig om och börjar springa mot vägen istället.

"Jag sa ju inget, jag berättade inte, det här ska inte hända, JAG SA JU INGET" skriker jag rakt ut.

Smärtan i mina ben är borta.

Jag är uppe i backen och har bara 30 meter kvar till vägen.
Noah skulle inte ha någon bil. Den skulle vara på verkstaden. Hans mamma hade lämnat in den.

Jag tänker på alla olika scenarier om vad som kan göra att bilen inte stannar.

"Fel på bromsarna, Noah ser inget, is på gatan... i maj, glöm det."

Jag är uppe på andra sidan vägen. Jag blundar, känner rysningen och är tillbaka i visionen.

Jag ser allt i slowmotion igen, ser Jo skrika, ser Noah i bilen, paniken i hans ögon som tittar upp, ser ner på bromsarna sedan upp igen men då är det för sent.

När jag öppnar ögonen igen ser jag Jo precis ut på cykelvägen ur skogen. Hon åker på skateboarden och lyser med lampan på marken framför sig. Hon gör ett litet hopp upp på trottoaren vid busshållplatsen.

Jag springer, bilen kommer mot oss båda och Jo skriker. Ficklampan slår i marken och glaset går i tusen bitar.

Hela tiden tänker jag på bromsar.

"Bromsa Noah, bromsa, BROMSA, BROMSA".

Jag hinner knuffa Jo bakåt så hon flyger tillbaka från trottoaren och in på cykelvägen igen. Bilen skriker och gnistor flyger när bilen dras mot stenkanten.

Den kommer rakt mot mig. Jag håller andan och blundar.

"BROMSA" skriker jag och blundar.

Skriket från bilen blir högre och jag väntar bara på smällen.

Men den kommer inte. När jag öppnar ögonen har bilen stannat två decimeter från mina ben.

Jag tittar snabbt på Jo som ligger på marken några meter bort, på Noah som sitter i bilen helt vit i ansiktet.

Mina ben viker sig igen och jag sätter mig på huven men glider ner på asfalten.

"VAD I HELVETE ÄR DET SOM HÄNDER?" skriker Noah i bilen.