Skyddsänglar

Kapitel fyrtiosex

Ada pekar mot stolen som står framför hennes överbelamrade, stökiga skrivbord. Jag sätter mig ner och tycker mig höra ett klickande när hon stänger dörren. Som om hon just låste dörren. Jag vänder mig om och mycket riktigt ser jag två kolvar ligga över springan i dörren. Jag blir förvirrad och lite nervös.

"Leah, jag vill först och främst tacka dig för det du gjorde på Valborg."

"Ingen fara" svarar jag häpet.

Ada sätter sig ner bakom bordet och tittar på mig. Hon skjuter undan den stora skrivbordslampan lite så vi tittar rakt på varandra.

"Vad var det som hände egentligen?"

Jag tittar på henne och sen flackar jag runt med blicken. "Vad ska jag säga nu?" tänker jag.

"Jag menar jag vet vad som hände" säger hon och fortsätter "Men hur? Hur gjorde du?"

Hon tittar på mig med uppriktig glädje och vilja att förstå men jag inser samtidigt att hon inte kommer släppa det.

"Jag såg det" säger jag till slut.

Ada hoppar till i stolen. Det var en lite större reaktion än vad jag hade trott.

"Alltså jag såg kabeln bakom och när du tappade balansen insåg jag vad som skulle kunna ske och jag ville inte chansa."

Ada lutar sig tillbaka på stolen och synar mig.

"Ok, men jag har fått berättat för mig att du började springa innan jag tappade balansen?"

En oro växer inom mig men jag skakar bara på huvudet.

"Nej, nej då måste någon sett fel. Jag sprang när jag såg dig snubbla."

Jag kan se hur hon tänker och är precis på väg att säga något när klockan ringer in.

"Saved by the bell, litteraly" tänker jag och ler samtidigt som jag ställer mig upp.

"Så jag lovar, inget konstigt där, bara en bra läsning av situationen och att all joggning gjorde någon nytta", säger jag och börjar gå mot dörren.

Ada sitter kvar i stolen och håller upp armen för att hejda mig men jag får tag på låskolven och vrider snabbt om låset och går ut.

Efter att ha tagit en omväg kommer jag fram till mitt skåp. Klockan är redan mycket, det är knappt någon idé att gå på mattelektionen. Istället sätter jag mig i fönstret med utsikt över skolgården och försöker komma ihåg något som kan hjälpa mig hitta killen i jeansjackan som vill ta livet av sig. Det måste gå att rädda honom när jag nu fått ännu en vision av honom. Det måste det gå.

Jag försöker göra som Sam pratade om. Lugnt och metodiskt ta mig tillbaka till visionen och drömmen. Jag sätter mig i skräddarställning på fönsterbrädan och blundar. Jag är snabbt tillbaka på gatan. Jag ser killen stå vid vägkanten. Han ser nervös ut.

Jag tittar mig omkring, det ligger en affär rakt över gatan. Men jag känner inte alls igen den. Jag vänder mig om och ser höga hus, gamla hus och affärer överallt. Allt är väldigt stenigt, torget är stort med kullersten. En liten tjej springer fram till trottoarkanten. Hon hoppar på stället medan hon troligen väntar på sin mamma som är några steg bakom henne.

Killen står nu och blundar. Jag känner en stress inom mig öka men det hjälper mig inte. Jag har ingen aning om vart vi är någonstans.

Då ser jag hur killen tar sats, börjar springa rakt ut på det trafikerade torget. Det var ingen olycka. Han vill bli påkörd.