Skyddsänglar

Kapitel fyrtiotvå

När jag svänger in på den lilla cykelvägen mot vårt hus ser jag en gestalt sitta på lådan med gatusand. Det tag några sekunder innan jag ser vem det är.

"Fan va dålig du har blivit på att svara i telefon då!" säger Noah från skuggorna.

Jag kan inte låta bli att le lite mot honom när vi står mitt emot varandra och hans ansikte är hopskrynklat i en sur min. Jag tar hans hand och lägger den om mig. Nästan kryper in i hans famn.

"Förlåt, jag har varit hos Sam. Jag drömde om Casper och fick lite smått panik" säger jag och tittar upp på hans ansikte för att försöka lista ut hur sur han är.

"Casper? Vad drömde du då?"

Jag krånglar mig loss och sätter mig ovanpå lådan med grus bredvid honom.

"Jag drömde att han var levande. Att han dansade i sitt rum och allt var som vanligt." Jag pausar och ser Noahs chockade blick. "Men sedan blev Casper till Kristina och hon exploderade så jag vet inte om något av det var verkligt?"

Noah hoppar upp på fötter, ställer sig framför mig och lägger sina händer på mina lår.

"VA? Exploderade hon?" ropar han till.

Jag lägger några fingrar på hans läppar för att få honom att vara tyst och nickar.

"Ja, men jag vet inte om det är sant och jag vaknade direkt efter" säger jag, och kan inte förstå varför jag inte är helt ärlig med Noah heller.

Att jag inte berättade för Sam är kanske en sak, honom träffade jag nyss. Men Noah?

Varför berättar jag inte för honom om eldhavet som slukar mig? Jag verkar stänga alla som vill hjälpa mig ute? För någonstans inom mig börjar jag inse att Kristina kommer spränga sig själv och mig i luften om jag inte stoppar henne. Jag rycks tillbaka i nuet av att Noah griper tag om mina lår så det kittlas samtidigt som han lutar sig fram och kysser mig. Jag kysser tillbaka men inser att jag inte hört ett ord av vad han precis sa.

"Vi löser det här, vi, tillsammans vi löser det" viskar Noah i mitt öra när han slutat kyssa mig och står och håller hårt om mig. Desperationen i hans kram känns hela i mig.

Jag kramar honom tillbaka. Suger i mig hans doft, hans värme och hela han innan jag släpper kramen och han släpper mig.

"Ja det gör vi, vi måste bara komma på vart det är hon ska detonera bomben!" säger jag och rynkar på näsan.

Noah sätter sig med en duns bredvid mig igen. Han drar en djup suck och koncentrerar sig.

"Fick du något mer från drömmen? Förresten, du brukar väl inte drömma som vanliga drömmar?"

"Jo jag har drömt fragment, jag drömde om bilkraschen innan men jag kom aldrig så långt i drömmen att jag såg någon krasch, jag var bara på väg mot er. Kraschen såg jag senare, närmare i tid när det verkligen hände" säger jag och tänker tillbaka till källaren.

Vi sprang i en lång korridor, sedan blixtrade det till. Rummet med små fönster. Den fuktiga lukten. Det måste ha varit en källare, alla möbler, stolar och borden får mig att tänka på konferenser. De osköna fällstolarna... Studiebesök... klassresan i sjuan.

Jag ser inte hur Noahs ögon blir större och större. Hur hela hans ansikte vitnar.

"Såg du kraschen?" frågar han samtidigt som jag utbrister;

"Kan det ha varit Stadshuset?"

Noah tittar förvånat på mig.

"Va?" säger jag och tittar på honom. Nu ser jag hans skräck. "Det var precis det här jag inte ville skulle ske" tänker jag och vet inte vad jag ska svara honom.