Skyddsänglar

Kapitel sextiotvå

När vi sitter i bilen är alla tysta. Jo har sår på sina händer och byxorna är sönderrivna på knäna. Noah har blod i håret och är sotig över kinden, när han vrider huvudet ser jag att lite blod rinner ur hans öra. Sams kostym är smutsig och han har ett stort sår mitt i pannan. Han måste ha slagit i huvudet i marken när vi flög framåt.

"Sam, min pappa...min pappa är tydligen en av de Äldre."

Sam bromsar in och svänger in i en bussficka.
"Va? Vad heter din pappa?"

"Magnus Hansen?"

Sam håller med båda händerna hårt på ratten. Han blundar och dunkar huvudet i ratten. Han slår i pannan precis på såret och skriker av smärta.

"FAN!" han torkar blodet från pannan med kostymärmen.

Han andas häftigt men säger inget mer innan han lägger i en växel och kör vidare.

Jag vänder mig om till Noah och Jo. De sitter båda och stirrar rakt fram. Båda ser chockade ut.

"Är ni ok?"

Noah är den som reagerar först.

"Du sprang bara iväg, du lovade mig att vi skulle göra det här ihop."

"Förlåt men jag ville inte att ni skulle skadas."

"Du lovade!"

"Noah!" säger Jo. "Lugna ner dig."

"Jag tror det är bra om vi alla tar en paus nu. När vi är framme dit vi ska kommer jag hjälpa er med alla skador", säger Sam lugnt och tittar på Noah och Jo i backspegeln.

Jag vänder mig framåt igen och stirrar ut genom fönstret. Himlen börjar mörkna och träd och buskar börjar bli ordentligt gröna nu. Minnesbilder börjar komma. Kristina och bomben. Kristina som säger att min pappa skulle varit ansvarig för hennes familjs död. Kristina som sprängs i eldhavet.

Vad hände egentligen? Kristina pratade något om tidskraft. Var det något sådant jag gjort? Allt spolades baklänges? Vad menade hon med att ge världen en omstart?

Explosionen och pappas blick när Ada viskade i hans öra kommer tillbaka och jag kan inte längre hålla det inne. Och Casper, hade pappa något med Caspers död att göra? Jag lyckas kväva en hulkning men tårarna bara rinner ner för kinderna. Jag kan inte stoppa dem. Jag börjar försöka torka dem med min smutsiga tröja och håller blicken fixerad vid backspegeln så ingen ska se att jag gråter.

En hand kommer från baksätet och lägger sig på min axel. Det är Noahs. Han säger inget utan bara låter handen ligga där. Han kramar min axel och jag böjer ner huvudet så hans hand nuddar min kind. Han verkar känna tårarna för han drar sina fingrar över min kind och får bort några av tårarna som fortfarande rinner i stadig takt.

Det är ingen lång bilfärd. Vi är framme vid ett vitt litet hus i skogen. tycker mig känna igen stugan men kan inte placera den. Jag har däremot inte uppmärksammat hur vi har åkt så jag har ingen aning om vart vi är någonstans.

Sam är först ur bilen och går och låser upp stugan. Sedan går han tillbaka till bilen och hämtar saker ur bagaget.

Jag, Jo och Noah tar oss sakta ur bilen och går mot huset. Jo haltar och hon är blodig längst vänstra benet.

"Har du någon aning om vart vi är?" frågar jag Noah.

Han skakar lätt på huvudet först men svarar;
"Nja kanske, ungefär. Jag tror vi är någonstans i skogen bakom en kyrkogård. Det var där vi svängde av i alla fall."

Jag ser mig omkring men ser bara skog.