Skyddsänglar

Kapitel sex

Jag vaknar av det är varmt. Jag öppnar ögonen men det är fortfarande mörkt. Jag inser att jag ligger med något över ansiktet. Min stora kudde ligger över ögonen.

Sakta sätter jag mig upp och ser att jag fortfarande har alla kläder på mig.

"Vad i..." tänker jag.

Sedan minns jag kvinnan i diket. Men det måste varit en dröm. Ljuset, blixten, smällen.

"Vad i helvete" säger jag för mig själv.

Alarmet på mobilen går igång och jag måste göra mig i ordning och gå till skolan. Jag drar åt mig handduken som ligger slängd i min stora fåtölj och går ut till badrummet.

Det är skönt att duscha bort kaffelukten som alltid fastnar i håret. Jag funderar på vad som hände igår. Jag brukar alltid duscha när jag kommer hem på kvällen. Men hur kom jag hem igår? Jag försöker minnas men det går inte.

Efter duschen går jag fram till spegeln, viker undan handduken och tittar mig själv på bröstet där hon lade sin hand. Det syns inget, ingen rodnad, inget sår. Det måste varit en dröm.

Jag skakar på huvudet och drar upp handduken igen.

På vägen tillbaka till mitt rum passerar jag det rummet jag inte varit inne i sedan april förra året.

Mamma och pappa verkar hålla på att fixa frukost och jag går sakta fram mot dörren. Nuddar den lätt med fingertopparna så den öppnas några centimeter.

Inget har rörts sedan han gick hemifrån den morgonen. Smutstvätt på golvet, en obäddad säng. Datorn kanske fortfarande står i stand-byläge och X-boxkontrollerna ligger fortfarande utspridda på golvet.

Jag ser högen med spel bredvid Tv:n och kommer ihåg Noahs önskemål. Men där står jag, försöker gå in och titta efter spelet men så fort jag har tårna över tröskeln ryser jag över hela kroppen. Det går inte. Jag kan fysiskt inte gå in. Jag tittar på tårna som snuddar vid tröskeln. Jag tänker att jag ska lyfta mitt ben men inget händer. De lyssnar inte på mig. Jag måste påminna mig själv att andas för att jag börjar bli yr. Jag vänder mig om och springer in i mitt rum. Tar snabbt på mig kläder, ett par svarta jeans och en vit t-shirt. Det jag lever i. Sätter upp mitt korpsvarta okammade hår i en rufsig tofs och går ner för trappen till hallen.

Jag hör mamma och pappa i köket nu.

"Men du lovade att vi skulle gå allihopa", säger mamma med en väsande röst. Hon är irriterad men vill inte att jag ska höra att de återigen bråkar.

"Jo jag vet, men jag måste åka på den här konferensen. Jag måste det" svarar pappa och han försöker inte ens dölja sin irritation.

"Men Leah, hon behöver oss, speciellt ikväll" säger mamma.

"Leah? Hon klarar sig själv. Det göra hon alltid. Du tänker nog mer på dig. Jag måste åka. Vi kan gå dit vilken annan kväll som helst men jag kan inte..."

"Men det är ju idag vi verkligen borde gå dit, allihopa" säger mamma uppgivet.

Jag står och lyssnar på dem och det hugger till i bröstet på mig. Saknaden efter Casper. Förut hade vi i alla fall varandra. Han och jag.

Jag drar på mig jackan och mina Converseskor och öppnar dörren.

"Leah, frukost?" ropar mamma från köket.

"Inte hungrig" ropar jag tillbaka och smäller igen dörren.

Vi brukade skämta om deras bråk och ha vadslagning i hur länge det skulle ta innan de bad oss komma in i vardagsrummet, sätta oss ner och berättade att de skulle skiljas. Vi brukade skratta åt dem och försöka förstå vad de någonsin sett i varandra, hur det verkligen gick till när de blev tillsammans. Deras historia om att de träffats ute på krogen och genom gemensamma kompisar var både tråkig och allt för "Svensson", både för oss och för hur de nu betedde sig.