Skyddsänglar

Kapitel femton

Vi sätter oss på balkongen utanför mitt och Caspers rum. Vi brukade dela av den med ett lakan om vi bråkade. Spikarna sitter kvar i väggen, blekta och slitna trådar hänger fortfarande från dem.

Här brukade vi hänga alla fyra. Speciellt jag och Jo. Det var länge sedan nu och det känns lite annorlunda att vara här med henne igen. Balkongen är inbyggd så ligger man på golvet skyddas man från vinden. Solen lyser rakt på oss och värmer oss. Den första vårsolen. Den man helst sitter och tankar D-vitamin i så länge man .

Jo tar vant fram kuddarna ur soffan. Hon tittar på mig och frågar med blicken om det är okej innan hon slänger ner dem på träplankorna som är balkongens golv. Hon sätter sig ner precis som hon alltid gjorde förr. När hon var min bästa vän.

"Hur är det med dig?" frågar jag.

Hon tittar upp på mig och höjer ögonbrynen.

"Det är det väl ändå jag som ska fråga dig?!"

Jag stirrar ner i mitt knä. Jag har svårt att förstå varför hon är här men jag vill inte förstöra något genom att fråga.

Det är jag som varit värsta bitchen mot henne. Allt är mitt fel.

"Leah..."

Jag tittar upp på Jo när jag märker att hon inte säger mer. Hon brukade alltid reta mig när jag var bakis. Hon blir aldrig bakis, hon har inget knep, inga piller, hon blir bara inte bakis.

"Hur är det med dig?" säger hon tyst, allvarligt nu.

Jag rycker på axlarna. Vet inte vart jag ska börja. Jag kan inte säga något om den galna kärringen Kristina, hon kommer aldrig tro mig. Jag kan inte säga att jag håller på att gå under av att jag saknar Casper, saknar henne. Saknar mitt förra liv.

Jag kan inte berätta att Noah... Ja vad har Noah gjort? Inget, det var jag som fick honom att börja gråta. En klump knyter sig i magen på mig.

"Det är bra. Jag hade en dålig dag igår. Årsdag och allt..." jag tystnar, stannar upp och tittar på henne med stora ögon. "Ditt vin...förlåt!"

"Förlåt att jag drack upp det... det kändes bara så...rätt att få släppa allt lite igår."

Jo skakar på huvudet och tittar ner på sina knän. En kort sekund tror jag hon är svinförbannad.

"Vet du hur glad jag blev när jag såg att du var lite full? Det är sjukt att jag blev glad för det men det kändes som förr. Sedan när jag insåg att du var så ledsen så försvann glädjen, men först när jag trodde att du var en full, glad och vanlig Valborgsfirande 16-åring så blev jag glad".

Hon pillar på sitt byxben. De avklippta jeansen släpper trådar och hon sitter lite nervöst och flätar dem.

"Jag skiter i vinet. Men när jag såg hur Noah mådde och jag inte kunde hitta dig blev jag riktigt nervös. Hur mår du?", fortsätter hon och jag hör att hennes röst darrar på slutet.

Jag vill berätta allt, om Kristina, drömmarna, Skyddsänglar, tiden på botten på kyrkogården, allt. Men jag får inte ur mig ett enda ord.

Jag nickar och känner hur det ryser till i näsan på mig som det gör innan jag börjar storgråta. Jag lyckas hålla tårarna inne och få ur mig:

"Igår var en dålig dag. Casper... han... Det kändes som han fanns runt mig hela dagen och mamma och pappa kom inte ens till kyrkogården. Jag bara... Men det var inte meningen att Noah skulle bli..."

"Men du fattar eller hur, du fattar vad du betyder för honom?" frågar Jo.

Jag vill inte men jag kan inte stoppa dem. Tårarna som kommer krypandes ur ögonen på mig igen.