Skyddsänglar

Kapitel trettionio

Mamma och jag åt frukost ihop hemma och för första gången på länge hade vi ett riktigt samtal. Inte om något som hänt mig de senaste dagarna men om mycket annat. Hon frågade hur jag mådde och jag var ärlig med att jag mått skit, men att det kanske fanns ett ljus i tunneln nu. Jag tänkte inte så mycket på nattens dröm när mamma var med. Den höll sig borta tills jag nu.

Nu när jag är ensam i skolan igen. Sittandes i mitt favoritfönster, stirrar jag ner på den stora asfalterade skolgården under mig. Plötsligt kommer allt tillbaka, är det en vision? Nej det är bara ett minne. Ibland är de svåra att separera speciellt när det kommer kalla kårar att gå längst min ryggrad och jag ser håren på mina armar resa sig. Jag försöker skaka av mig bilden när Kristina exploderar framför mig när jag ser Ada som går över skolgården. Hon har en man jag inte känner igen efter sig. De ser båda stressade ut och Ada tittar nervös runt omkring sig. Jag ser dem gå igenom de stora träportarna precis under mig.

"Hej" skriker någon till bakom mig och jag hoppar högt.

"Oj det var inte meningen att skrämma dig, är du nervös eller?" frågar Jo leendes.

"Hej, nej jag var bara helt inne i något annat" säger jag och hoppar undan lite på fönsterkarmen så Jo får plats.

"Hur känns det? Fick du igång boken igår? Aktiverade du den?" frågar hon.

Jag kommer först nu ihåg att jag inte ens försökte.

"Nej, jag var så trött att jag somnade så fort jag kom hem" säger jag. "Däremot drömde jag något jag inte helt förstår" säger jag lågt så ingen av de andra eleverna ska höra vad vi pratar om.

"Vad?" frågar Jo upphetsat.

Jag berättar om musiken, om Casper som levde, Jo drar efter andan när hon hör det. Men när jag fortsätter att berätta hur han förvandlades till Kristina som sedan exploderade så sitter Jo med uppspärrade ögon och med händerna för munnen.

"Vad betyder det då?" frågar hon.

Jag skakar på huvudet och lyfter upp mina axlar. "Ingen aning".

"Har du frågat Sam?"

"Sam, just det", säger jag samtidigt som jag letar i väskan efter telefonen.

Jag skickar ett sms till honom och precis när jag trycker på skicka ringer det i högtalarna, skoldagen ska börja som om allt vore som vanligt.

Eftersom jag knappt sov något efter min dröm om Casper och Kristina så klipper mina ögonlock rejält när vi börjar titta på film under historielektionen. Jag vilar huvudet i händerna och har armbågarna som stöd. Mörkret i salen och den monotona rösten från den gamla filmen är så sövande att jag inte kan hålla emot.

Sömnen är välkommen. Jag sover inte djupt, jag förstår på något sätt att jag sover. Jag kan höra filmen lågt i bakgrunden men framför mina ögon börjar en helt annan film spelas upp.

Jag springer i en lång korridor. Noah är några meter framför mig och när jag vänder mig om har jag Jo och Sam precis bakom mig. Det blixtrar till och jag står i ett rum jag inte känner igen, det står kartonger, mattor och möbler runt mig. Jag är ensam nu. Framför mig är ett stort bord med ett plaströr på som jag dras emot. Det blixtrar till igen. Nu har jag Noah, Sam och Jo bredvid mig men jag känner starkt att jag inte vill ha dem där. Jag tar några snabba steg framåt, en dörr stängs bakom mig och jag är ensam igen. Ännu en blixt. Nu står jag framför Kristina, jag hinner uppfatta ännu mer möbler, det känns som vi är i en källare eller ett förråd. Jag kan inte se några fönster. Sedan kommer ljuset ur Kristina igen, hon slukas av elden och jag känner den outhärdliga smärtan genom kroppen och jag vaknar av mitt eget skrik. Igen.

Hela klassen hoppar till och alla stirrar på mig. Mitt hjärta slår så hårt att bröstet hoppar upp och ner. Jag reser mig så snabbt att stolen trillar bakåt.

"Leah vad händer?" frågar historieläraren.

"Jag måste gå" säger jag skräckslagen och drar åt mig mina böcker och springer ur salen.

"Folk kommer tro att jag är helt jävla psycho om jag inte kan sluta skrika efter varje vision", hinner jag tänka samtidigt som jag springer ut från skolan.

När jag tar mig bort från skolan flyger tankarna igenom mig.
Vad betyder det här? Kommer Kristina spränga sig själv? Vart var vi någonstans? Varför sprang jag ifrån Noah, Jo och Sam? Betyder detta att det jag drömde i natt också var en sanndröm?

Jag stannar tvärt, så pass att mina fötter glider i det ännu inte bortsopade gruset på gatan. Mitt knä hugger till och även mitt hjärta.

"Casper" säger jag högt ut i luften.

Jag tittar mig omkring för att se om någon är i närheten. Jag är ensam.

Jag flåsar och hostar till. Sätter händerna på mina lår och försöker återfå min normala andning.

Betyder det här att jag drömde en sanndröm om att Casper lever? Hur är det möjligt? Det måste ha blandats ihop på något sätt?

Jag måste till Sam, jag måste få reda på hur jag ska kunna skilja på verklighet och dröm, annars kommer jag bli vansinnig.

Jag måste till Stockholm. Nu!