Skyddsänglar

Kapitel nitton

På bussen in mot stan kan jag inte sluta le. Jos ord ekar i öronen på mig.

"Tror du inte Casper skulle bli glad av att se er ihop?"

Jag sätter på musik och sjunker in i min egna värld.

Något har ändrats, jag vill gärna lyssna men jag blir inte lika vemodig. Istället börjar jag tänka på vart jag är på väg och blir nervös.
Hur fan frågar man om detta är en mötesplats för Skyddsänglar utan att verka helt galen? Och om det är det, hur fortsätter jag då?

"Jo hej, jag är aktiverad! Vad ska jag göra nu? Men också; varför i helvete ni lät min bror dö?"

Jag måste bara prata med någon, jag måste få reda på vad allt detta är och Kristina var ingen hjälp alls...

Nu blir jag arg, när jag tänker på henne börjar jag koka.

"Du får inte berätta för någon människa. Nej jag fattar det, jag har ingen att berätta för heller så det är lugnt men kan jag inte få lite svar från dig då?"

Jag kommer på mig själv med att gestikulera med händerna att jag nästan stryper Kristina. En liten pojke sitter mitt emot mig längre fram i bussen och stirrar med stora ögon på mig. Han tar tag i sin mammas tröjärm och pekar försiktigt på mig. Jag sjunker längre ner i stolen och hans mamma är alldeles för inne i något på sin telefon för att ens titta upp.

Jag tänker på Jo och Noah, Noah kommer absolut fråga om Ada-grejen igen. Som han gjort innan. Jag är förvånad att Jo inte frågade varför men så kommer Kristinas ansiktsuttryck upp när hon berättade om sin familj och jag känner en lättnad över att hon släppte det.
Jag ryser och skakar på huvudet för mig själv. Jag måste hitta en annan Skyddsängel. Jag kan inte klara av det här själv.

Stockholms innerstad är full av folk. Turister och stressade stadsbor. Bussen går till Centralstationen men där ska jag byta till en lokalbuss. Eller som jag inser när jag väl är där. Tunnelbanan är bättre. Den går snabbare. Jag är inte lika bekväm i tunnelbanan bara. Jag har bara åkt den några få gånger.

"Gamla stan" ropas det i högtalarna och jag hoppar till.

När jag kommer ur tåget på perrongen följer jag med strömmen ner för trapporna och ut genom spärrarna. Framför Pressbyrån stannar jag för att kolla på skyltarna vart jag ska. Jag går åt vänster och går genom den kakel belagda tunneln. En man står och spelar dragspel vid sidan med sin väska utlagd framför sig.

Jag trängs bland turister och måste kolla på kartan på telefonen för att hitta butiken men på en smal sidogata hittar jag den till slut.

På Kåkrinken 4 ligger Sams - hic-et-nuc. Gatan är en tvärgata till en av de större shoppinggatorna i Gamla stan. Man verkar lätt kunna missa affären om man inte har ett ärende då den lätt kan se stängd ut med galler för fönstren. Men många passerar på den smala gatan med kullersten när de är på väg mot Stortorget.

Affären ser ut som vilken antikaffär som helst. Det hänger kläder, står några stolar och gamla leksaker ligger utspridda i skyltfönstret. Affären är inte så bred men den känns inte överbelamrad. När jag går in genom dörren plingar det i en liten klocka. Doften av gammalt och någon slags rökelse kommer mot mig. Det är ingen dålig doft den bara kom så plötsligt och det kittlas i näsan.

Jag nyser till men lyckats dölja den i armvecket.

Ingen annan person syns till. Jag tar några steg inåt och ser att affären fortsätter längre bakåt. En stor fläkt blåser kall luft mot mig och det svalkar skönt när jag har min lite för tjocka jacka på mig.