Skyddsänglar

Kapitel tjugotre

Jag stirrar spänt på honom samtidigt som min hjärna går på högvarv, hur ska jag förklara att jag köpt en bok om Skyddsänglar?

"Är det en ny anteckningsbok?" frågar Noah. "Den är så svart."

Han vänder och vrider på boken och synar den överallt.

Han verkar inte se texten på bokens rygg. Den strålar i silver mot mig men det är inget han reagerar på.

"Mmm precis, det är min nya dagbok" säger jag.

Han stannar upp och tittar frågande på mig.

"Dagbok? När började du skriva dagbok?"

"Vadå? Vad menar du med det? Varför skulle jag inte kunna skriva dagbok?"

Jag tar den ifrån honom och trycker ner den i min väska.

"Om du någonsin skrivit dagbok kan jag lova dig att Casper hade gjort allt för att lusläsa den vid alla tillfällen han fick. Jag tror till och med att han någon gång sa att det var synd att du inte gjorde det för att du hade mer mut-material på honom än vad han någonsin skulle ha på dig."

Noah skrattar till och jag kan se hur han sjunker in i minnena. Jag säger inget och låter honom vara kvar där så länge han vill. Jag vet hur det känns. De där gångerna när man plötsligt glömmer bort vad som hänt och tänker att allt är som vanligt.

Sakta ställer jag mig upp och drar igen dragkedjan på väskan. Noah vaknar ur sin dagdröm och ställer sig också upp. Han sträcker ut sin hand och vill att jag ska hålla den.

Jag skrattar till och han rynkar pannan.

"Vad är det nu då?"

"Inget, det är bara ovant. Lite overkligt att detta verkligen händer."

"Jag vet vad du menar" säger han och vänder sig mot mig.

Han lägger båda sina händer på mina höfter och magen knyter sig fast på det där bra sättet.

"Men jag hoppas du är glad samtidigt för det är jag" han böjer sig ner och våra läppar möts igen.

Jag har alltid känt mig så fumlig med killar. De få gånger jag tvingats att gå på dejt har jag varit fysiskt illamående innan. Jag är alltid för nervös, stel och blyg men med Noah försvinner allt det. Det är som att vara med min bästa vän och samtidigt ha känslan av att alltid vilja kyssa honom. Jag dras till honom och det känns så rätt. Jag är inte blyg med honom, jag får fjärilar i magen men det är inte av nervositet, det är av längtan. Längtan av att få röra vid honom. En längtan jag haft så länge och nu plötsligt händer det.

Vi släpper taget om varandra när en dam går förbi med sin rullator och kör på Noahs ben. Vi står i vägen på trottoaren.

"Nej men oj förlåt, det var inte meningen att störa den unga kärleken" säger damen och ler.

Noah tar min hand igen och vi går över gatan. När vi börjar gå ner för den lilla backen från vägen kommer visionen framför mina ögon.
Det är svart ute, skriken från en tjej och bromsarna. Sedan den höga kraschen.

Jag stannar till och lika snabbt som den kom, lika snabbt är den borta. Noah har stannat något steg framför mig på gångvägen och är vänd mot mig.

"Vad är det?"

Jag vänder mig om och inser att det är precis här jag står i visionen när allt händer.

"Nej jag trodde jag hade glömt min telefon på bussen men den ligger i fickan." Jag blir själv förvånad över min snabba lögn.

Vi kommer fram till vårt gula radhus som har en stor syrenbuske på tomten och ytterbelysningen är tänd.