Skyddsänglar

Kapitel femtiotre

När vi kommer fram till Stadshuset är det fullt med säkerhetsvakter, de är överallt.

"Är allt det här för att statsministern kommer?" frågar Jo.

"Det måste vara det? Vad skulle det annars kunna vara? Eller vet de något om bomben tror ni?" frågar Noah.

"Schyy" säger Jo med fingret framför munnen.

"Om de visste om bomben borde de ha ställt in hela festen" säger jag.

"Borde vi inte ringa polisen?" frågar Noah försiktigt.

"Vad ska vi säga till dem? Jag har visioner som visar att allt ska sprängas? De kommer bara låsa in mig och då kommer jag aldrig kunna stoppa något."

Stadshuset som tornar upp sig framför oss liknar ett slott. Det är byggt i tegel men åren av det kalla, regniga vädret har tagit bort mycket av den röda färgen. Det är nu mer mörkt orange.

"Men hur ska vi ta oss in med alla de där?" säger Noah och nickar mot vakterna.

Det blir tyst en stund, vi står bara och stirrar på allt framför oss. Plötsligt känner jag mig väldigt liten.

"I alla mina visioner har vi varit i källaren. Så på något sätt antar jag att vi hittar en väg in dit."

Noah och Jo är fortsatt tysta och jag lyckas inte skaka av mig men en adrenalinkick får mig att ändå fortsätta.

"Vi går ett varv."

Noah och Jo går bakom mig, vi måste hålla oss på avstånd från alla vakter så ingen blir misstänksam. När vi gått nästan hela vägen runt den stora byggnaden, vi går utmed vattnet och har Riddarfjärden och Gamla stan i ryggen ser jag den, en liten brandtrappa i sten ner till vad som borde bara källaren. Inget jag sett i någon vision men det pirrar till av nervositet när jag ser den. Den är nästan helt täckt av några buskar. Det finns inga säkerhetsvakter i närheten och jag gestikulerar med armarna att vi ska gå ditåt.

Vi är nu verkligen på baksidan av Stadshuset, en bit bort verkar köket ligga för på den lilla uteplatsen står det fullt med servitörer blandat med annan personal och röker. Säkerhetsvakter finns överallt och övervakar allt och alla. Men just här vid trappen finns inte en enda vakt. När jag kommer ner för trappen inser jag varför.

Det är en stor tjock stendörr som leder in i Stadshuset. Den ser inte ut att ha öppnats sedan 1800-talet. Mossa växer på den. Uppgivenheten är tillbaka.

Noah tar ett steg fram och börjar syna dörren uppifrån och ner. Han stannar vid den runda ringen som ska vara ett handtag. Det har ingen mossa på sig. Han pekar tyst mot det och tar tag för att dra i handtaget. Han tar i så att blodådrorna i hans hals poppar fram. Han blir helt röd i ansiktet men dörren rör på sig. Den öppnas.

"Larm!" tänker jag panikartat i samma sekund som dörren flyger upp och slår till Noah rakt i magen.

Han börjar hosta men inget larm verkar ha gått. Människorna vid uteplatsen fortsätter att röka och ingen väktare har vänt sig om för att titta.

Vi går snabbt in och stänger dörren bakom oss.