Skyddsänglar

Kapitel tjugosju

Jag vet inte hur länge jag sprungit men mina ben börjar kännas som spagetti. Jag flåsar och hostar. När jag stannar är jag mitt på ett fält men jag känner först inte igen mig. Sedan inser jag att jag verkar ha sprungit hem för jag har bara några hundra meter kvar till huset. Vägen i visionen ligger inte heller långt bort. Benen viker sig och jag landar mjukt i det fuktiga nyklippta gräset.

Hjärtat slår hårt i bröstet och andningen är fortfarande ansträngd. Jag stirrar upp på den blåa och vita himlen.

"Just a young gun, with a quick fuse. I was up tide, wanna let loose, I was dreaming of bigger things in, wanna leave my old life behind"

Mitt huvud sjunker ner i gräset.

"I was lightning before the thunder, thunder".

Jag låter musiken fylla mitt huvud. Låter det bli allt jag fokuserar på. Men visionen, Noah och Jo tränger igenom. Jag vet inte vad jag ska göra, jag håller verkligen på att bli galen. Jag var på väg att berätta och då kommer de dö. Men berättar jag inte så kommer jag gå under.

"Och varför ville jag inte visa att jag och Noah är tillsammans" frågar jag mig själv.
När jag inser att jag sagt det högt tar jag ut en hörlur och tittar mig omkring. Ingen där. Sätter i luren igen och höjer volymen och lägger mig raklång i det höga gräset.

Uppgivenheten känns som en sten i min mage. Den gör ont. Jag trycks neråt och ångesten över visionen gör att tårar är på väg. Jag känner dem och kan inte stoppa dem.

Jag blundar låter allt bara komma. Jag har aldrig känt mig så ensam. Ingen Casper, ingen Jo, ingen Noah.

Vad ska jag göra nu?