Skyddsänglar

Kapitel trettiosju

För första gången på länge känner jag mig helt slut. Jag längtar efter att få lägga mig i sängen.

Jag borstar tänderna med musik i lurarna. Thunder, dundrar i öronen och de sista stegen genom den mörka hallen mot sängen är det nästan som om jag faller. Skyddsänglarboken ligger på mitt bord bredvid sängen och jag lägger min telefon ovanpå den.  Jag orkar inte göra något mer med den nu. Jag kryper ner under täcket och känner hur det värker i hela kroppen. Men på ett bra sätt. Det känns samtidigt som jag fylls av en ny kraft, en ny mening med att gå upp. Jag har ett syfte. Jag sluter ögonen och innan låten är slut har jag somnat.

Jag vaknar av ett vrål.

"The more I fade away, the darkness right in front of me what's calling out and I would walk away, I would always open up the door."

Jag sätter mig rakt upp i sängen. Tror först att jag råkat höja volymen i sömnen men jag ser telefonen och lurarna på golvet. Musiken kommer utifrån hallen. Den vrålande rösten är mycket välbekant. Jag går sakta mot min dörr. Öppnar den och smyger ut i hallen. Det är mörkt ute och inget hörs från nedervåningen. Musiken fortsätter och jag ser hur det lyser ut på golvet under springan vid dörren i rummet längre bort i korridoren. Jag stirrar ner för trappen som jag går förbi men varken mamma eller pappa verkar ha reagerat på något. Ingen av dem syns till.

Jag står nu precis utanför dörren. En ny låt börjar och mitt hjärta bultar så jag nästan kan se hur mitt bröst åker upp och ner.

Jag lyfter handen mot dörren och trycker försiktigt upp den när jag hör;

" I'm only a man with a chamber who's got me, I'm taking a stand to escape what's inside me. A monster, a monster, I've turned into a monster, A monster, a monster,
And it keeps getting stronger."

Jag ser Casper stå framför spegel med en hårborste i handen och sjunger med i refrängen.

"Leah, kom igen, var min kör" skriker han över den höga musiken.

Mitt hjärta dunkar så det gör ont och jag står som fastfrusen.

Min bror står framför mig. Min Casper. Jag kan inte behärska mig och springer fram och slänger mig i hans famn. Han tappar nästan balansen och skrattar.

"Vad fan är det med dig" skrattar han.

Jag vill inte släppa honom, jag håller hårt om hans hals och när låten börjar tonas ner tar han tag om mina armar och lyfter bort mig.

"Vad är det med dig?" frågar han och nu börjar han se så där broderligt orolig ut.

"Drömmer jag?" frågar jag.

Casper tittar på mig och går fram till stereon och sänker musiken lite som nu börjat spela nästa låt.

"Drömmer?" säger han skeptiskt, "Nej jag skulle inte tro det, vad är det med dig?" Han ser uppriktigt förvånad ut.

Jag går efter honom och kramar honom igen.

"Jag är så glad att du är här" säger jag.

"Leah, jag fattar inte vad du pratar om?" frågar han och går tillbaka mot spegeln för att börja pilla med sitt hår.

"Du skulle bara veta vad jag varit med om..." säger jag leende och skakar på huvudet.

Jag vänder mig om och går för att sätta mig på hans obäddade säng.

"Jag har blivit aktiverad som Skyddsängel och allt är bara helt kaos" säger jag och vänder mig tillbaka mot honom.

Men Casper är borta. Istället står Kristina framför mig och hon stirrar leende på mig och sedan förvrids hennes ansikte i något som liknar en fullkomligt galen person. Hennes ögon börjar plötsligt bli gula och röda och sedan förvandlas hela hennes ansikte och kropp till eld och hon exploderar. Elden sprids och jag känner en extrem smärta över hela kroppen. Jag brinner och skriker. Elden äter upp mig.

Jag skriker fortfarande när jag vaknar i min säng, genomsvettig och flämtande. Jag hör steg i trappan och sedan är mamma inne i mitt rum. Hon slänger sig fram mot sängen och känner på mig som för att se att jag inte brutit en kroppsdel.

"Gumman, gumman! Jag är här, jag är här" säger hon och kramar mig.

Jag lutar mig mot henne och tårarna går inte att stoppa.

"Mamma" hulkar jag fram.

Svetten rinner ner för min rygg. Det är fortfarande mörkt och jag kan bara se mammas vita nattlinnes konturer. Jag klänger mig fast vid henne. Vrider mig in i tyget som jag gjorde när jag var liten och rädd.

"Gumman, det var bara en dröm, lugn gumman, det var bara en mardröm" säger mamma och gungar fram och tillbaka med mig i sin famn.

En dröm var det, men frågan är om det finns någon sanning i den?

"Casper" snyftar jag fram.

"Gumman, jag saknar din bror också ska du veta" viskar mamma och kramar mig.

Jag drar henne närmare och kramar henne hårt. Jag saknar Casper men jag saknar även mamma och pappa. Jag skulle behöva dem nu.

Mer än vad de någonsin kommer kunna förstå. Nu är jag liten och rädd igen.