Skyddsänglar

Kapitel sjutio

Det är måndag igen. Jag har sovit i Sams affär sedan lördagseftermiddagen, efter mötet med pappa vill jag inte gå hem. Jag har sagt till mamma att jag bråkat med pappa och att jag behöver en paus. Hon gick motvilligt med på det efter att vi setts på lunch och jag berättade så fåordigt och sanningsenligt jag kunde utan att egentligen berätta något om vad jag gjorde vid Stadshuset.

Nu måste jag till skolan. Sam har skjutsat mig tillbaka och lovat att hålla ett öga på allt runt omkring.

"Måste du verkligen gå i skolan nu?" frågar han.
Jag tittar på honom och höjer ögonbrynen.
"Sa du precis det där?"

Han rycker på axlarna. De hade ett allvarligt snack med mig igår. Anne, Sam och Martin. Vi kom fram till att jag måste försöka leva som vanligt. Även om pappa nu vet så hade han inte tagit kontakt eller försökt kidnappa mig efter vårt samtal i lördags. Han kanske är en av de okey Äldre ändå?

"Tack för skjutsen" säger jag och vinkar till honom när jag stänger dörren.

Han håller upp två fingrar som en telefon för att visa att jag ska ringa om det är något.

Jag drar på mig lurarna och sätter igång musiken när jag går över skolgården. Jag är nervös men vet att det var tvunget att bli så här.

Jag ser Jo stå borta med Elin och gänget. Hon tittar på mig men böjer ner blicken när jag tittar åt deras håll.

Klumpen i magen hårdnar och jag måste kämpa för att inte bryta ihop. Jag tar den stora stentrappan med två steg i taget.

Jag måste fokusera. Jag måste lyckas lära mig hantera mina krafter. Jag måste få reda på vad pappa egentligen håller på med och inte minst; jag måste få reda på vad Kristina syftade på när hon sa att pappa hade något med Caspers död att göra. Han såg extremt skyldig ut när jag frågade. Varför skyddade ingen min bror?

Jag är så inne i mina tankar att jag inte ser honom förrän vi krockar.

Jag går rakt in i honom. Han tar tag om mina axlar och håller om mig så jag inte ska falla.

Det pirrar i hela mig. Jag drar av mig lurarna.
"Oj Leah, hej" säger Noah och tittar nervöst fram och tillbaka mellan mig och sina killkompisar som står bakom mig och skrattar.

"Sorry" säger jag och stirrar ner i golvet.

Jag tar snabbt upp min väska som åkt i golvet och springer därifrån. Jag ser att han tittar efter mig när jag springer in på tjejtoaletten längre ner i korridoren men han kommer inte efter.

Inne på toaletten låser jag dörren. Sjunker sakta ner på golvet och lutar mig mot dörre. Utan att tänka bankar jag mitt huvud hårt bakåt. Smärtan är inget mot vad jag känner inombords.

Ett sms plingar till och jag drar fram telefonen. Ett meddelande från Martin.

"Om du inte redan märkt det så är allt klart. Båda två! Ta hand om dig!"

Det är för deras skull, för deras säkerhet. Men jag är ensam igen.