Skyddsänglar

Kapitel sextionio

När vi, efter att spenderat hela dagen hos Sam och Anne, väl åkte ifrån Gamla Stan ville Noah inte lämna min sida. Men jag visste vad jag kunde säga för att han skulle lämna mig ifred. Något han skulle förstå helt och hållet.

Han släpper av mig utanför den höga stenmuren och jag böjer mig fram och kysser honom. Jag dröjer kvar och ville inte släppa. Till slut skrattar han åt mig.

"Leah, vi ses ikväll. Jag hämtar dig när du vill! Ring bara!"

Jag ler åt honom och vinkar när bilen kör iväg.

Jag står utanför kyrkogården. Har sagt att jag vill vara ensam med Casper. När jag ser bilen åka runt hörnet och han inte kan se mig längre går jag över gatan åt andra hållet. Jag går hem.

Väl utanför vårt ljusgula radhus stannar jag. Jag vet att det är dumt att vara här själv men någonstans vet jag att pappa inte kommer göra mig illa. Plus att han aldrig är hemma.

Jag tittar på tomten, fönstren, huset. Minns alla gånger jag och Casper spelat fotboll och basket utanför på stenplattorna.

Det känns annorlunda nu. Något är förändrat i grunden men jag måste prata med mamma. Måste förklara för henne.

Jag öppnar dörren och larmet piper till. Jag väntar mig att mamma ska ropa hej och komma och möta mig i hallen men det förbli tyst.

Det enda som hörs är kylskåpet och frysen som brummar i takt. Utan att ta av mig skorna går jag in och är precis på väg att sätta foten på första trappsteget när någon harklar sig bakom mig.

"Hej Leah!"

Jag snurrar runt och ser pappa stå och titta ut genom fönstret mot baksidan. Han vänder sig sakta om och går och sätter sig i soffan.

"Hej" svarar jag lågt. "Jag har några som väntar på mig utanför så jag måste gå snart" ljuger jag.

Han tittar på mig. Jag kan inte läsa hans blick.

"Kan vi inte prata? Sätt dig!" ber han och nickar mot den andra soffan.

"Jag står gärna!"

Han nickar och ställer ifrån sig en kaffekopp på soffbordet.

"Det har varit ett omtumlande dygn för oss alla."

"Var är mamma?"

"Hon jobbar, blev inkallad på jouren. Men det är bra att du och jag ses tycker jag."

Han talar lugnt och behärskat. Det är knappt att jag känner igen honom. Jag vill inte få ögonkontakt med honom, vet inte vad jag ska tänka.

"Leah, jag vet inte vad Kristina sagt men det är inte sant!"

"Hur kan du veta det om du inte vet vad hon sagt?"

Pappa ställer sig upp och går mot mig. Jag tar ett steg bakåt av ren reflex.

"Leah, snälla, det är jag. Du känner mig, jag är din pappa" han pausar. " Du är en Skyddsängel Leah. Det är ju fantastiskt" säger han och hela hans ansikte ler.

Han är på väg att lägga armen om mig men jag backar ännu ett steg.

"Hon sa att du dödade hennes familj!"

Pappa stannar upp i steget. Armen han höll upp faller slapp ner längs hans sida. Chocken går inte att missa. Men jag fortsätter.

"Inte nog med allt som hänt med mig den senaste tiden. Nu får jag reda på att du är inblandad också. Du är en av de Äldre. Du... Du kunde ha hjälpt mig om du varit hemma. Närvarande. Det var på grund av dig hon gjorde så mot mig."

Pappa sätter sig ner igen. Fastnar med blicken på hans kopp.

"Hade du något med Caspers död att göra?" Jag spänner blicken i honom, mina händer skakar bakom soffryggen.

Han tittar upp mig. Försöker formulera sig. Det kvider till inom mig.

"Nej pappa snälla...säg inte!" jag släpper inte hans blick.

Det tar för lång tid. Han drar in luft som för att börja prata men släpper mig med blicken och stirrar ner på golvet istället.

"Fy fan" skriker jag, vänder mig om och springer ut ur huset.