Skyddsänglar

Kapitel trettiofem

Noah och Jo pratar i munnen på varandra hela vägen hem. Mitt huvud känns som det är fullproppat med bomull så jag sitter mest tyst och försöker lyssna på dem. Sams ord har satt sig, jag måste vaka över dem.

Jag vaknar ur min bomullsdimma när Noah tar min hand och ställer sig upp. Vi går alla tre av bussen vid min hållplats och börjar gå.

Jag får en bild av Noahs livlösa kropp i bilen när vi går över gatan. Håret som var genomdränkt av blod och hans stirrande ögon. Jag skakar på huvudet och klämmer hårt hans hand. Han vänder sig om, tittar på mig och ler. Jag säger inget utan ler tillbaka.
De behöver inte veta hur illa det var. Hur illa det kunde ha gått. Hur verkligt det var för mig när jag kom fram till olyckan i visionen.

När vi är framme vid korsningen i radhusområdet ger Jo mig en lång kram och viskar i mitt öra;

"Jag är rädd, glad, pirrig och så sjukt pepp på en och samma gång, jag är så glad att vi är vänner igen" hon pussar mig på kinden och vänder sig sedan om och slår Noah på axeln och springer uppför backen mot sitt hus.

Noah tar mig i sin famn och kramar mig. Han pussar mig på huvudet och håller ett stadigt grepp om min midja.

"Jag får ingen luft" stammar jag fram och han släpper skrattande taget.

Han lägger sin hand under min haka och lyfter mitt ansikte mot hans. Vi kysser varandra ömsint och jag märker att han inte verkar vilja gå härifrån.

"Noah, det kommer bli bra. Det löser sig" säger jag lugnande.

Han ler.

"Allt det här är helt galet... Men jag väljer just nu att lyssna på dig. Jag orkar inte ta in något annat."

Jag börjar skratta högt.

"Ja jag vet, jag tänker hela tiden att jag borde vakna snart, det här måste vara en dröm."

Han skrattar också och lyfter upp mig och snurrar runt oss båda medan han håller sina läppar mot mina.
"Snälla sluta, jag blir yr" skrattar jag.

Plötsligt ställer han tvärt ner mig på marken igen och tittar snabbt ner på sig själv. Som om han synade vad han hade för kläder på sig och sen fastnar hans blick på något bakom mig.

Jag snurrar runt och ser att både mamma och pappa står i köksfönstret och stirrar rakt på oss. Mamma ser mest road ut; men pappas blick. Jag förstår Noahs panik.

Jag vänder mig mot Noah igen, ger honom en till kyss.

"Vi ses imorgon!"

"Ska jag följa med?" frågar han nervöst.

"Nej, jag tror det är bäst att jag tar första snacket med dem själv. Speciellt pappa" säger jag samtidigt som jag börjar gå mot huset.

Noahs blick är fäst på fönstret och paniken i han ögon går inte att ta miste på.

Jag kan inte låta bli att skratta när jag börjar småspringa mot huset.

Mamma står kvar och ler nu mot mig. Pappa har gått därifrån. När jag kommer in i hallen står mamma lutad mot dörrkarmen mellan hallen och köket. Hon ler fortfarande.

Hon ser trött ut. Jag tittar mig omkring i hallen och kikar längre in i huset.

"Hans telefon ringde" säger mamma utan att jag behöver fråga.

Jag tar av mig kläderna och är på väg att gå förbi mamma när hon sätter ut sin hand och stoppar mig.

"Du och Noah alltså?" frågar hon och ser ut som hon ska spricka av nyfikenhet vilken sekund som helst.

"Mamma!"

Hon släpper ner handen och skrattar. Hon rufsar mitt redan toviga hår. Jag är lik mamma. Jag har hennes mörkare färger, hår, hudton men pappas lockar. Casper hade tvärtom. Vi hade väldigt olika utseende, han och jag.

"Jag är glad för din skull. Han är en snäll kille, vad än din pappa har sagt om allt." Hon tystnar och jag märker hur hon precis som jag kommer att tänka på Casper.

"Är du hungrig?" frågar hon för att vinna tillbaka samtalet.

Jag sätter mig vid köksbordet och nickar. Hon blir glad och tar fram en tallrik med plastfolie på.

"Jag ställde precis in det så det borde knappt ha kallnat" säger hon och ställer fram en tallrik med någon slags fiskgratäng.

Jag sätter ett finger i moset och hon har rätt.

Mamma ställer i ordning den sista disken och sätter sig sedan mitt emot mig vid bordet.

"Förlåt igen gumman. För Valborg."

Jag stelnar med gaffeln mitt i luften. Först hade jag glömt vad hon pratade om men sen kom minnet tillbaka; kyrkogården, vinet, Noah, sveket, Caspers årsdag.

Jag skakar på huvudet.

"Det är lugnt."

"Nej det är det inte, men tack för att du säger det. Ibland är du den mest vuxna i det här huset", hon ger ifrån sig en djup suck.

"Hur är det med er?" frågar jag och nickar mot den stängda dörren till pappas hemmakontor.

Mamma böjar skrubba bort någon smuts som inte finns på köksbordet.

"Det är bra gumman, inget du ska oroa dig för" svarar mamma men jag kan direkt höra på hennes röst när hon ljuger.

Den går upp en oktav när hon inte talar sanning eller säger något hon är obekväm med. Så har hon alltid varit.

Vare sig det var Casper som gjort något dumt som hon visste om men inte ville erkänna för en väninna eller om hon och pappa bråkade.

Jag ville säga till henne att jag är sexton, inte dum i huvudet och att om hon vill att jag ska prata så betyder det att hon måste prata med mig också.

Plötsligt kommer ett minne tillbaka till mig.

Sams röst ekar i huvudet.

"Genen går i arv" vad menade han med det, kan mamma eller pappa har Skyddsängel genen?

Mamma har sjunkit tillbaka i sina tankar och ställer sig upp. I farten säger hon;

"Jag är glad för dig och Noah, jag började bli orolig för er båda. Skönt att ni har varandra, jag hoppas ni inte bara pratar om..." hon har fortfarande svårt att säga hans namn.

Hon böjer sig snabbt ner och pussar mig på huvudet, hon sniffar till och rynkar på näsan.

"Lova mig att du slänger den där tröjan i tvätten sen Leah, den luktar inte gott."

Jag stoppar sista tuggan av gratängen i munnen, ställer mig upp och ställer in tallriken i disken.

"Tack för maten" säger jag och mamma ler som svar.

Pappas dörr är fortfarande stängd och en lättnad lägger sig över mig. När jag går förbi hör jag att han fortfarande pratar i telefon. Jag smyger nära dörren, lägger nästan örat mot den mörkbruna dörren.

"Jaså, men du vet inte vem? Nej ok, men vi måste få reda på vem om det nu är så hon gjort. Vi kan ta upp det på fredag, då många är samlade. Ja då är det bättre om så många som möjligt kommer!"

"Men det kanske är värt risken?"

"Ja då kan jag, jag och frun kommer. Jag vill veta så fort du hör något om vem det är!"

Jag kommer på mig själv med att tjuvlyssna och när det låter som samtalet avrundas vaknar jag till liv. Jag vill inte bli påkommen med att tjuvlyssna på pappa.

Försiktigt börjar jag kliva upp för trappen mot min efterlängtade säng.