Skyddsänglar

Kapitel sextioåtta

Jag vaknar av att solljuset träffar mitt ansikte. När jag vänder mig om ligger han där, sover fortfarande djupt. Ett brus av lycka bubblar genom hela mig. Jag kan inte låta bli att pussa hans panna. Han rör sig men vaknar inte.

Försiktigt kryper jag ur sängen och börjar klä på mig. Genom hans fönster ser jag soluppgången. Rosa, lila och orange blandas och det ser ut som om det brinner i horisonten. Jag kan inte låta bli att le.

"Noah, min älskade Noah. Du är min bästa vän, min första riktiga kärlek. Kommer jag verkligen kunna...?" tänker jag och det hugger till lite i bröstet på mig.

Jag tittar ut genom fönstret, ser den otroligt vackra himlen och försöker förstå.

Gårdagens händelser kommer tillbaka och lyckan inom mig byts till rädsla men även förväntan. Vad kommer ske nu?

En sak är klar. Mitt liv är för evigt förändrat.

Jag smyger ut ur Noahs rum, stannar i hallen och lyssnar men huset verkar öde. Noahs föräldrar måste fortfarande sova. Klockan är inte mer än halv sex på morgonen.

Sakta och försiktigt väljer jag steg i trappan. Igår när vi kom in knarrade den nämligen mer än vår egna trappa.

Min jacka hänger i hallen och i en ficka hittar jag mina hörlurar. Jag tar dem med mig och går ut på Noahs altan. Luften är kall men morgonsolen värmer. Jag tittar igenom telefonen och ser alla meddelanden från gårdagen. Pappa har ringt ett par gånger. Jag kan inte låta bli att bli förvånad över det. Även om jag kan förstå varför; han är ju fortfarande min pappa. Jag vet inte vad jag ska tro om allt det Kristina berättade. Kan jag lita på henne? Jag kan bara hoppas att jag kan lita på Sam, för nu vet han allt.

"Pappa, vad gör vi nu?" tänker jag.

Jag måste prata med honom men om Sam har rätt måste jag göra det på rätt sätt. Jag vill inte fastna i något experiment, något jag insett är att mina krafter är starka. Jag ändrade på tiden...

Jag ler för mig själv.
"Jag, Leah Hansen, är en Skyddsängel", säger jag för mig själv och ler.

Jag öppnar Spotify-appen och en låt startar automatiskt.

" Jag tittar in i ljuset ser jag pusslet som vi lagt, och då faller alla bitarna på plats. Och när jag hör dem säga orden som de många gånger sagt. Så många gånger så man nästan tror på allt. Nej, jag tittar inte ner jag, jag tittar upp mot himmeln. Så, finns det någon här, finns du ens?"

Jag får en känsla av kraft när jag hör Laleh sjunga. Det känns som om hon sjunger till mig. Det är en av de första låtarna som inte är med Imagine dragons som jag gillat sedan Casper försvann.

När jag tänker på Casper känner jag att en vision är på gång, det pirrar i kroppen. De går inte att stoppa och jag känner hur den här kommer närmare. Jag hinner sätta mig ner på träplankorna innan jag sluter ögonen.

Jag står i ett rum. Det är ljusgult med långa, gräddvita gardiner. Någon ligger på sängen. Personen har ett stort bandage runt halva huvudet och ser ut att sova men sedan ser jag slangarna. Noah står stelt i hörnet och ser irriterad ut.

Plötsligt öppnas dörren och jag ser mig själv kommer in genom den.

"Vad händer? Vad har hänt med henne? Hur är det med henne?" frågar mitt andra jag.

"Vad hände?" Noah nästan frustar fram. "DU hände, du förstör allt. Jag fattar inte hur du kan vara så dum att du ens testar en sådan där sak. Din bästa vän ligger i koma, Leah".

Mitt andra jag går mot sängen samtidigt som Noah tar ett steg fram. Mitt andra jag lägger handen på hans rygg, ser ut att vilja krama honom när han knuffar bort mig.

"Vad håller du på med" säger han och tittar på mitt andra jag med en blick av avsky som borrar sig in i bröstet även på mig.

Den blicken är så kall, hård och avvisande att jag får kalla kårar.

"Vi har gjort slut Leah, har du glömt det?"

Jag häpnar och backar bakåt.

Rummet täcks av dimma och jag är tillbaka på altanen. Hyperventilerande. Yr i huvudet tappar jag balansen och trillar framåt. Jag faller hårt ner i gräset, jag står på alla fyra, händerna och knäna blir snabbt blöta av daggen.

"Vad i helvete var det där? flämtar jag och stirrar framför mig.

Yrseln släpper inte, utan allt runt omkring mig blir suddigt.

Stapplande tar jag mig in i huset igen. Dricker lite vatten och äntligen börjar yrseln släppa.

Jag tar fram min telefon och skickar ett sms.

"Gör det, snälla!"

Jag lägger tillbaka telefonen i fickan och smyger upp till Noahs rum. Han sover fortfarande djupt. Han ser så fridfull ut, han är så vacker och underbar.

Jag kan inte låta bli att bara stirra på honom en liten stund. Sedan tar jag hans telefon och börjar göra vad jag .