Skyddsänglar

Kapitel femtio

Adam går runt Stadshuset med några av väktarna från den inhyrda firman. Det är mest muskelknuttar som blivit nekade av polishögskolan verkar det som. Adam som, även om han aldrig skulle säga det till någon, faktiskt är glad över den militärutbildning han har. Även om han från början blev intvingad. Känner hoppet sjunka när han ser dessa förvirrade människor försöka vara tuffa.   

Det är få som vet exakt hur välutbildad Adam är och om försvaret får välja kommer ingen någonsin få reda på det.

Han visar väktarna säkerhetshålen i Stadshuset, ställen som behöver övervakas. Lastkajen är en sådan entré. Adam ser även en dörr vid sidan av lastkajen.

"Vad är det där?" frågar han guiden från Stadshuset som går med dem.

Guiden som ser extremt uttråkad ut tittar upp. Kisar mot den låga stendörren.

"Den där går inte att öppna. Den är typ igenmurad eller något".

"Typ?" säger Adam och känner sig plötsligt väldigt gammal, men egentligen är han yngre än killen.

"Nej, ok, inte typ. Jag har jobbat här i två år och den har aldrig öppnats. Ok?"

Adam suckar.

"Håll koll på den här också" säger han till väktarna som trött tittar på honom.

De fortsätter ronden runt Stadshuset. Adam har en klump i magen något han inte haft på många år. Han kan inte släppa olustkänslan över att han drömde om den unga nya Skyddsängeln. För första gången på länge önskade han att han hade någon att fråga om sådana här saker.