Skyddsänglar

Kapitel tolv

Solen lyser starkt och jag känner en stor lättnad när jag hittar mina fake-Ray bans i handväskan. Lurarna är på och musiken tar över mina sinnen.

Jag börjar fundera på vad jag lyssnade på innan. Innan han försvann. Imagine Dragons var hans favoritband. Det var Casper som spelade dem på repeat och hade stenkoll på deras turnéschema om de någonsin skulle komma till Sverige så han kunde få se dem.

Nu går jag här och kan inte ens minnas vad jag gillade för musik för ett år sedan.

En liten plastfotboll ligger vid kanten på gångvägen, jag sparkar till den hårt och den flyger rakt in i skogen. Lurarna flyger av vid skottet och jag hör bommarnas pipande från järnvägsövergången en bit framåt.

Ljudet av metall mot metall skriker i öronen på mig igen. Jag ser en person i jeansjacka falla framför tåget och människor som skriker.

Allt blir tyst igen och jag sitter på huk i diket igen. Jag tittar mig omkring, allt är som vanligt tills jag några sekunder senare hör pipandet från bommarna som börjar stängas.

"Fan, det händer igen", säger jag till mig själv samtidigt som jag börjar springa mot vår lilla tågstation.

Det går inte så många tåg härifrån in till stan, speciellt inte på röda dagar. Det är många människor på perrongen. Alla ska in och shoppa på rean.

Jag springer fram och tittar mig febrilt omkring. Jag ser ingen jeansjacka. Jag blundar snabbt och hoppas kunna komma ihåg mer av vad jag såg.

Det var en blond kille. Smal, lång med en ljusblå jeansjacka. Jag öppnar ögonen och ser honom äntligen. Han står precis stilla vid kanten, stirrar över på andra sidan.

Tåget kommer runt kurvan och från där han står i början av perrongen och tågets fart kommer det aldrig hinna stanna.

"Fan" säger jag högt.

En tant bredvid mig tittar upp och ger mig en ogillande blick.

Vad ska jag göra? Ska jag stoppa honom? Hur ska jag stoppa honom? Trillar han eller tar han ett steg ut? Jag springer fram mot honom och ser att han tittar snabbt mot tåget. Blundar och lyfter sin ena fot och ska precis ta ett steg ut från kanten när jag skriker;

"Nej, hoppa inte!"

Hela perrongen stannar upp. Killen i jeansjacka tittar förskräckt på mig. Jag ser ränder från tårar blandat med kajal som runnit nedför hans kinder. Ögonen är tårfyllda.

Han sätter ner sin fot igen, står stilla någon sekund och det ser ut som han ska tacka mig, men istället får jag en blick av avsky, sedan springer han bara bort.

"Men jag ville bara...", säger jag lågt och slår med mina händer i luften. Tåget har kommit in och människorna har fullt upp med att gå på det.

"Du väcker för mycket uppmärksamhet" säger en röst bakom mig.

När jag vänder mig om står HON där. Tanten från diket. Damen som elektrifierade mig.