Skyddsänglar

Kapitel femtiosju

Vi har letat i ett dussintals rum utan att hitta varken ett förråd eller någon Kristina. Jag får ingen ny vision heller och frustrationen bara växer.

"Okey en paus, jag måste tänka" säger jag och sätter mig ner i ett hålrum i väggen.

Noah och Jo stannar och sätter sig i närliggande hål. Golvet är för blött och kallt att sitta på.

"Vart skulle jag vara om jag vill spränga massa folk i luften" säger Noah högt. "Så nära som möjligt? Bredvid? Under?" fortsätter han mumla.

Jag tittar snabbt upp på Noah.

"Under, fan vad smart du är!"

Noah tittar förvirrat på mig men efter några sekunder har både han och Jo förstått vad jag menar. Vi måste hitta den delen av källaren som är under den stora salen. Salen som middagen och galafesten ska vara i. Det är där Kristina kommer finnas.

Jo tar fram sin telefon och börjar googla planritningar. Det tar inte lång tid att hitta en på stadsarkivets hemsida.

"Ja, då måste vi bara få reda på vart vi är någonstans nu" säger hon.

Jag tar fram min telefon innan jag kommer på att den fortfarande är död.

"Noah, din kompass på telefonen. Vi får helt enkelt söka oss mot rätt riktning, sen leta där."

Vi jämför på kartan och med kompassens hjälp vet vi vilket hörn vi ska till. Vi börjar springa.

När vi äntligen springer i korridoren där jag känner igen mig, där min vision är, oss tre springandes i korridoren. Målmedvetna och fyllda med både rädsla och mod.

"Här någonstans borde den börja" ropar Jo, hon stannar upp och tittar i taket.

Jag lägger ett finger över läpparna och går mot den närmsta dörren. Den är låst. Så är även de kommande fem dörrarna vi känner på. Tills vi kommer fram till en dörr som ligger cirka tio meter från ytterväggen. Vi kan se alla lampor på utsidan lysa och blixtra i olika färger genom ett par rader av betongglas som sitter precis vid taket där korridoren tar slut.

Jag tar tag i handtaget och trycker försiktigt ner det. Dörren hoppar utåt med ett högt brak och gnisslar sedan löjligt mycket. Jag drar snabbt upp den så mycket att vi kan ta oss in, sedan håller jag den stilla. Noah och Jo ler mot mig.

Jag tar ett steg fram och ålar mig in. Håller fortfarande ett hårt tag i dörren tills Jo tar över och håller den stilla. När vi alla är inne känner jag äntligen igen mig. Förrådet, de hopfällbara stolarna. Kulisserna. Vi är på rätt plats.

Jag kan se dörren som jag senare kommer springa in genom och lämna de andra bakom mig, jag tar ett till steg in i rummet och går mot den. Någon tar tag i min hand och jag flyger tillbaka. Det är Noah och han drar mig in i hans famn. Jo går och tittar sig omkring. Hon som älskar inredning verkar inte kunna låta bli att fascineras av de ståtliga kulissväggarna.

"Leah" Noahs röst drar till sig all min uppmärksamhet.

Han lägger sina händer på mina kinder och böjer sig fram. Våra läppar möts och hans värme strålar in i mig. Inte förrän nu inser jag hur kallt det är omkring oss. Hans händer är iskalla mot mina kinder men hans kyss är varm.

"Du lämnar oss inte nu ok, vi är här för att hjälpa dig."

Det är som om han läst mina tankar när jag var på väg mot dörren. Han tittar mig hårt, rakt in i ögonen och släpper inte mina kinder.

Jag nickar så gott jag kan i hans grepp.

"Lovar du?"

"Ja, vi är ett team, jag lovar."

Det gör ont att ljuga. Speciellt för honom och speciellt när det nu så påtagligt blev en ren lögn.

Noah kysser mig igen och släpper sedan mina kinder.

"Bara så ni vet så är vi rätt. Det är här någonstans Kristina är" säger jag .