Skyddsänglar

Kapitel sjutton

Min första lektion är engelska, läraren har gett oss fri lästid och jag sitter med en bok uppställd på bordet. Innanför den håller jag min Iphone och letar efter mötesplatser för Skyddsänglar.

Ett ställe har kommit upp på flera forum är en liten antik affär i Gamla stan. Som har lite latin i sitt namn. Det bekräftar inte att det är en mötesplats men enligt många kommentarer på olika magi forum har ägaren coola magiska saker saker. Värt att kolla upp.

"Sams - hic-et-nuc" läser jag och något pirrar i mig.

Det låter mer som en bar från någon amerikansk tv-serie än en secondhandbutik? Jag måste googla hic-et-nuc, det är latin för här och nu. Sams - här och nu. Jag tycker det låter lite flummigt men hittar adressen snabbt och bestämmer mig för ett besök efter skolan.

Klockan slår till prick nio och killarna i andra hörnet av klassrummet är snabba på att säga högt att lektionen är över. Alla ställer sig upp samtidigt och stolarna ger ifrån sig ett gemensamt gnissel.

Jag börjar längta tills den här dagen är över. Halvvägs ner i korridoren rycker någon tag i min högerarm och drar in mig i ett tomt klassrum. Jag hinner knapp reagera förrän dörren stängs och jag ser Noahs rygg sakta vända sig mot mig. Hans läppar är nästan vita så hårt pressar han ihop dem.

"Vad gör du?" frågar jag och lägger mina böcker på ett bord bakom mig.

"Var har du varit?" hans läppar är fortfarande vita och han spänner blicken i mig. Han är verkligen arg.

"Vadå?"

"Du går ifrån mig, aspackad, springer ifrån mig och sen svarar du varken när man ringer eller sms:ar på två dagar, vad FAN håller du på med?" skriker han med ögonen så uppspärrade att hans panna är skrynklig.

"Det har varit ett par jobbiga dagar".

"Nähä menar du?" svarar han ironiskt.
Han drar sin hand genom sitt korta hår, gnuggar händerna över vikarna  i frustration som han gjorde när det gick dåligt i något tv-spel som han och Casper spelade.

Jag stirrar ner i golvet. Jag börjar förstå vad han menar. Han har inte heller haft de lättaste dagarna och så gör jag bara saken värre för honom. Jag vill inte titta upp på honom utan tar mina böcker och börjar gå mot dörren.

"Förlåt" mumlar jag med ansiktet riktat mot golvet.

Han tar ett snabbt steg och ställer sig framför dörren.

"LEAH" säger han högt. "Titta på mig."

Jag vill inte titta på honom för jag känner att tårarna är på väg. Han tar ett till steg mot mig och lägger sin hand på min haka. Han smeker försiktigt min kind med sina varma fingrar. Hans fingrar glider ner till min haka igen och han lyfter upp mitt ansikte så våra blickar möts.

Han har något i blicken som jag inte vet hur jag ska tolka.

"Jag blev orolig. Lova att du svarar i framtiden ok? Jag skulle inte klara av att du försvann också."

Jag nickar och står tysta framför varandra. Jag kan inte slita bort min blick. Plötsligt inser jag hur nära vi står varandra. Jag kan känna hans varma andedräkt mot mitt ansikte. Vi är bara centimetrar från att nudda varandras pannor.

Men den här gången känner jag inte ångesten som kom över mig på Valborg. Jag vill, jag känner en längtan efter att få känna hans läppar.

Jag hinner stänga ögonen och luta mig framåt, jag känner hans mjuka skinn och ett litet stick från skäggstubben på hakan innan Noah knuffas framåt och vi båda tappar balansen. Han lyckas få tag på mig och återfå balansen innan vi ramlar ihop i en hög på golvet.

"Oj förlåt" säger Mattias, matteläraren, chockat.

Vi är alla tysta medan jag och Noah drar oss upp igen.

"Leah, Noah det är dags för er att gå till era lektioner nu tror jag" säger Mattias allvarligt men när jag tagit upp böckerna som flög i golvet vid smällen och är på väg ut ser jag ett litet leende på hans läppar.

"Förlåt" säger jag och Noah i kör och halvspringer ut från klassrummet.

När vi kommit en bit ner i korridoren frågar Noah;

"Kan vi ses senare?"

"Ja gärna!" svarar jag och börjar springa åt andra hållet i korridoren.

"Jag har träning men messar när jag är klar" svarar han långt bort.

"Perfekt" tänker jag "då hinner jag in till stan innan."