Skyddsänglar

Kapitel fyrtionio

När jag kommer hem efter skolan är mamma hemma. Hon står och stryker en långklänning och tittar på nyheterna. Jag kan inte låta bli att titta mot pappas kontor när jag kommer in i vardagsrummet.

"Han är inte hemma" säger mamma utan att jag behöver fråga.

"Han är kvar på jobbet, de hade ett extra möte och sedan fix inför galan imorgon kväll."

"Är det då du ska ha den där?" frågar jag och nickar mot långklänningen.

Mamma nickar och ler, hon drar sin hand över den vinröda sidenklänningen.

"Har du varit och klippt håret också?"

Mamma nickar och skrattar till.

"Ja jag vet, jag har gått lite för långt med detta men det är så sällan jag får följa med på dessa saker att jag vill visa mig fin. Plus att jag inte kan komma ihåg när din pappa och jag faktiskt var ute ihop senast."

Jag sätter mig på en stol vid matbordet. Tittar på mamma som faktiskt ser glad ut för första gången på väldigt länge.

"Vart ska ni?"

"Till Stadshuset. De ska bli välgörenhetsgala i stora salen!"

När mamma säger Stadshuset får jag en konstig känsla i magen. Stadshuset. De obekväma föreläsningsstolarna och källaren med massa möbler. Kristina som spränger alla i luften. Det är där allt ska ske. Det är dit mina föräldrar ska. Skräcken inom mig växer.

"Måste ni, måste ni gå dit?"

Mamma skrattar till.

"Varför skulle vi inte det? Hörde du vad jag sa innan? Evigheter sedan jag var ute" säger mamma, skrattar till och stryker handen över min kind.

"Jo, men..." jag kommer inte på något bra argument.

Mamma hänger upp klänningen på en galge och beundrar den.

"Fan" tänker jag.

Jag kommer inte kunna stoppa dem. Jag måste stoppa Kristina.

"Vad ska ni göra imorgon kväll då?" frågar mamma så neutralt hon kan.

Jag tittar på henne. Hon har något i rösten, hon vet något.

"Pappa berättade, eller hur?"

"Att han kom på dig och Noah i ditt sovrum, ja det gjorde han. Även om jag kan tycka att han överreagerade lite. Du har väl haft pojkvänner tidigare. Bara du lovar mig att ni skyddar er."

"MAMMA, snälla!" Jag känner hur mina kinder blir varma.

Mamma kommer fram och kramar mig. Hon drar efter andan och kramar hårt.

"Du måste bara lova mig att du tar hand om dig. Jag skulle inte klara av att förlora dig också. Noah är en bra kille. Olyckan var inte hans fel", säger mamma och håller fortfarande lika hårt om mig.

"Jag lovar."

Får jag fram men kan inte sluta tänka på eldhavet och Kristina men är samtidigt väldigt lättad att hon lät bli samtalet jag precis trodde hon skulle ha med mig.

När jag några minuter senare är ensam i mitt rum skickar jag ett sms i min, Jos och Noahs nystartade chattgrupp. Jo hittade en app där man kan låsa chattar med pin-kod. I en sådan har vi alla hemliga samtal.

Leah
Hon kommer spränga Stadshuset. Mamma och pappa ska dit på fest. Stor välgörenhetsgala. Tror även Sam ska dit, de vill inte att jag följer med.

Det tar bara några sekunder innan Jo svarar.

Jo
VA? Men hur jävla sjukt är inte detta.

Det knackar på min dörr. Jag släcker skärmen på mobilen snabbt. Mamma kommer in och sätter sig på sängkanten bredvid mig. Hon ser så allvarlig ut att jag blir nervös.

"Vad är det?"

"Kommer ni klara er själva i morgon kväll? Vi kommer vara borta sent. Jag åker direkt från jobbet och jag tror inte din pappa kommer göra någon mat innan han åker."

Jag kan inte låta bli att le lite.

"Mamma, inte för att vara sådan men, ni har inte varit hemma mycket alls den senaste tiden. Jag klarar mig. Jo och Noah kommer hit och vi ska kolla på film."

Mamma ser först ledsen ut. Men kommenterar inte att de varit borta. Sedan ler hon och säger;

"Vad mysigt. Jag kan fixa lite snacks till er!"

Jag ser att leendet inte når hela vägen upp till ögonen men jag vill inte ge henne mer dåligt samvete.

"Vi kan fixa själva annars, du behöver inte stressa för det."

"Ingen fara gumman" säger hon och böjer sig fram och pussar mig på pannan. "Ta hand om dig, God natt så ses vi på lördag ."

Hon går ut ur mitt rum och jag får känslan att hon också känner av spänningarna i luften. Något ligger och trycker. Hon är lite för orolig för att de ska gå på fest. När jag plockar upp telefonen som legat under täcket har Jo och Noah haft en lång diskussion om hur vi ska lösa detta. Jag läser igenom allt. Så fort jag blundar kommer elden mot mig. Jag vet att jag behöver dem. Jag har ingen aning om hur jag skulle klara detta utan dem, men tänk om något händer dem? Jag skulle aldrig förlåta mig själv.

Leah
Jag kommer inte till skolan imorgon. Om någon frågar säg att jag är sjuk. Jag måste prata med Sam.

Noah
Jag följer med. 

Kommer en sekund senare från Noah.

Jo
Ja med.

Dyker upp direkt efter från Jo.

Vi avslutar med var sitt god natt och sedan stänger jag chatten. Någon minut senare smsar Noah ett stort rött hjärta och en emoji som pussar ett hjärta.

Noah
God natt min ängel.

Jag svarar med ett rött hjärta och god natt, sätter alarmet och lägger sedan ifrån mig telefonen.

Jag måste ha somnat snabbt för jag är snart tillbaka i de långa korridorerna och förråden. Noah och Jo springer bredvid mig. Sam som alltid innan varit med oss syns inte till.

"Var det där verkligen den jag tror att det var?" frågar Noah.

Jo stannar i steget, sätter sina händer på knäna och flåsar fram;

"Ja det var det. Leah visste du något om det?"

Jag stirrar frågande på henne. Vet inte vad jag ska svara men ser i samma sekund dörren. Den som borde går in till förrådet.

Det blixtrar till framför mig. Vi är inne i förrådet. Nu är plötsligt Sam med oss igen. 

Det blixtrar till igen. Jag är ensam med Kristina.

Jag måste lära mig kontrollera dessa visioner. Jag blir helt yr av det här.

"Trodde du verkligen att allt som hänt var en slump? Lilla gumman!"

Det blixtrar till igen, elden omfamnar mig. Jag fyller mina lungor med luft, höjer bröstet och mina axlar och hoppar uppåt. Jag vaknar av att jag drar efter andan. Det känns som jag halvt kvävts. Sakta drar jag upp mig halvliggande på mina armbågar.

Min andning är tung i sängen.

"Ok, ingen tvekan om att Kristina är i Stadshusets källare" tänker jag.

Klockan är fyra på morgonen och jag har en känsla av att jag inte kommer kunna somna om.