Skyddsänglar

Kapitel åtta

Jag märkte knappt att det var hit jag var på väg. Jag går sakta genom grindarna och försöker lugna andningen. De smala grusgångarna är som vanligt omsorgsfullt krattade. Gräset ser ut som det är klippt med sax och framför nästan varje gravsten finns det blommor som är väl omhändertagna.

Jag blir varm i kroppen av att vara här. Innan Casper hamnade här, när jag, mamma, pappa och Casper var och hälsade på mormor eller farmor så stannade jag alltid vid en gravsten som är formad som en ängel. På den stod två namn, två fina flicknamn och jag fastnade alltid på årtalen. En av flickorna var fem år gammal när hon dog. Den andra var bara några veckor. Mamma berättade att bebisen hade blivit sjuk vid födseln och den andra flickan som varit hennes storasyster blev påkörd av en rattfyllerist något år senare. Jag kan inte minnas hur många gånger jag gått förbi den, stannat och önskat att jag kunnat göra något. Att ingen familj skulle behöva gå igenom det som de gjort. Undrat varför sådana saker händer. 

Den här gången går jag inte omvägen förbi den gravstenen. Jag går direkt till den som nu får mig att önska att någon stoppat det som hänt vår familj.

Jag har fortfarande hörlurarna runt halsen. Drar upp dem över öronen och sätter på en låt.

""It's gotta get easier andeasier somehow, but not today , not today"

Jag behöver inte tänka på hur jag ska gå. När jag ser stenen faller jag ner på knä. Jag lägger pannan mot gräset och kan inte hålla dem tillbaka. Tårarna.

Jag ligger så tills låten är slut. Jag tar av mig lurarna och sätter mig i skräddarställning. Försöker torka kinderna på jackan men tyget absorberar inte tårarna, utan allt smink smetas ut över ansiktet.

"Vad är det som händer med mig?" frågar jag högt. "Jag såg vad som skulle hända och jag räddade henne. Hon hade dött om jag inte hade sett det där."

Jag vänder mig om för att ta fram min present ur väskan men inser då att jag tagit Jos ryggsäck.

Min måste ligga kvar vid skolan. Jag drar fram telefonen ur jackfickan och ser att Jo har ringt fem gånger, Noah sju.

Jag går in för att skicka ett sms till Jo. Ser att det senaste sms:et i vår konversation är över ett halvår gammalt.

Jag skriver ett sms till Jo. Hon svarar direkt.

"Ja det är ok... är du ok? Vad fan hände?"

Jag skakar på huvudet. Vad fan ska jag säga? Hon kommer aldrig tro mig. De kommer tro att jag fått ett psykbryt igen. Tänk om de kommer spärra in mig denna gång. Det var det mamma hade viskat med pappa om när de trodde att jag sov. Att om jag inte blev bättre snart skulle jag behöva tvångsvård. Efter det hade jag tvingat mig själv att börja äta igen och då hade alla lugnat sig.

Jag stirrar på meddelandet. Vet inte om jag kan fråga henne men jag skickar i alla fall;

"Vet inte riktigt, är Ada ok?"

Jo ringer. Jag vill inte prata, trycker bort henne.

"Jag orkar inte riktigt prata just nu! Jag fixar väskan till dig så snart jag kan."

Hon skriver igen:

"Det är lugnt. Skit i den. Men alltså du måste berätta vad som hände. Ada är ok. Chockad. Noah är skitorolig för dig. Ring!"

Jag lägger ifrån mig telefonen och ska precis lyfta bort Jos väska från knät när jag känner något hårt i den. Jag känner med fingrarna. Det ligger en flaska i väskan.