Skyddsänglar

Kapitel tio

Asfalten är varm, solen skiner och jag hör något som tjuter bakom mig. Jag vänder mig om och ser ett tåg komma mot mig. En skugga rör sig snabbt på min ena sida och sedan ljuder tutandet ännu högre. Det skär i huvudet när metallen glider mot annan metall.

Jag slår upp ögonen och stirrar upp i mitt tak. I mitt rum. Jag sätter mig upp men så fort jag rör mig bultar huvudet.

Jag lägger mig ner igen och börjar känna efter mobilen på bordet bredvid sängen. Jag har tydligen satt den på laddning. Jo har sms:at mig.

"Vart tog du vägen? Blir orolig. Är du ok?"

Jag minns inte hur jag kom hem. Jag minns att jag sprang från festen, jag minns att jag gick och lyssnade på hög musik men jag minns inte hur jag kom in i huset.

Jag trotsar huvudet och ställer mig upp på skakiga ben. Jag har alla kläder på mig fortfarande. De svarta jeansen har lera på höger knä. Jag är öm på låret. Minns inte att jag slagit mig ens. Jag sätter örat mot dörren. Det är tyst. Innan oron för om mamma och pappa sett mig full igår slår till ordentligt,  halvspringer  jag in i badrummet. Låser dörren och tar snabbt av mig alla kläder. Jag ställer mig i duschen med huvudet under vattnet, det rinner in i öronen så jag inte hör något utifrån.

"Skit samma om de såg mig full. Ingen av dem kom till graven. Det är deras fel", tänker jag och känner modet växa inom mig.

Huvudet bankar fortfarande och jag sätter mig på golvet och låter det varma vattnet skölja bort baksmällan.

När jag kommer ut ur badrummet tittar jag på mig själv i spegeln. Mina rödsprängda ögon passar ihop med påsarna under dem. Mitt korpsvarta lockiga hår står åt alla håll. Jag borde verkligen gå och klippa mig. När jag fått på mig lite kläder igen går jag sakta ner för trappen. Huset är så tyst. Jag smyger mig fram och går mot köket, det är ingen där. Ingen är hemma. På köksbordet ligger en lapp.

"Godmorgon gumman! Förlåt för igår. Din pappa är fortfarande på konferens och jag jobbar dubbelpass idag. Sover på sjukhuset och kommer hem imorgon bitti! Älskar dig! Puss mamma"

En djup suck kommer ofrivilligt från mig. Jag kommer på mig själv med att undra om det var av lättnad eller frustration. Eftersom jag återigen är hemma, ensam. När jag öppnar kylskåpet stirrar jag rakt på en låda med vindruvor. Jag tar hela asken, fyller ett glas vatten till bredden och ploppar i två resorb och sätter mig i soffan.

När vindruvorna är slut och vätskeersättningen är upp drucken känner jag mig nästan som vanligt.

Min blick fastnar på den svarta TV-skärmen och någon sekund funderar jag på att sätta på en film men det pirrar i kroppen på mig och jag ställer mig snabbt upp igen och går mot ytterdörren istället.