Skyddsänglar

Kapitel fyra

Snart ett år har gått och dagarna flyter på som vanligt för de andra eleverna i skolan . För alla utom mig. De har glömt och helgens strul eller vem som låg med vem är mer viktigt.

För mig känns det som om jag befinner mig i en konstant dimma. Jag bryr mig inte så mycket om skolan längre, men jag går dit. Svarar på frågor jag får av lärarna och stirrar på klockan.
För snart en månad sen lyckades jag få ett extrajobb på ett fik i centrum. Även om vi bor bara fyrtiofem minuter med buss från vår huvudstad så är vår lilla stad en sådan stad som vill vara stor men där alla ändå känner alla. Där man inte kan göra mycket utan att alla vet om det dagen efter. En stad som bara har en gymnasieskola med alla de vanligaste utbildningarna och där man redan i förskolan hamnar i sitt fack och sedan är man fast där tills man som vuxen förhoppningsvis lyckas ta sig bort härifrån.
De som är populära åker på en räkmacka genom uppväxten medan den stackars tjejen som blev tacklad på gympan i tvåan och i fallet råkade prutta, lever med detta även tio år senare. Jag längtar bort, det gjorde jag även innan men nu börjar jag bli tokig. Jag längtar till ett större ställe där jag inte är Caspers lillasyster hela tiden.

Efter att det andra stora terrordådet skedde i Stockholm har många varit rädda för att åka in till stan. Jag har inte fått åka dit. Inte ens för att titta på alla blommorna och hedra offren. Mamma har berättat om några av de skadade som kom in till hennes sjukhus men bara som avskräckande exempel för att jag ska hålla mig borta från stora folksamlingar när hotet nu ökat. Allt annat har jag behövt läsa mig till. Även om båda mina föräldrar jobbat aktivt med det som hänt. Mamma som läkare och pappa som den politiker han är;
"Att lova att vi har beredskapen för att detta inte ska ske igen".
Det tog bara några timmar innan mamma och pappa visste om mitt extrajobb. Till min förvåning så blev de bara glada. De tyckte det var bra för mig att få lite egna pengar och lära mig att ta ansvar.

Idag är en jobbdag. Direkt när skolan är slut ska jag dit och sätta på mig förklädet. Jag har tyska sist på tisdagar och sitter nu ensam längst bak i klassrummet. Mona, min tyskalärare har bett mig flytta fram tusen gånger men till slut gav hon upp. På samma sätt som många andra lärare slutade tjata på mig efter bilolyckan. Jag var ett undantag. Jag fick vara och det tog jag vara på lite för ofta.
När klockan slår kvart över tre och Mona stänger igen sin bok på katedern är jag redan halvvägs ut genom klassrummet. Jag är nästan framme vid dörren när hon säger;
"Tack för idag, glöm inte att vi har prov nästa tisdag, LEAH...!"
Jag vänder mig om och tar övningsprovet hon håller upp.

Fem timmar senare är jag på väg hem igen gåendes genom ett litet skogsparti. Trött i både huvud och fötter men timmarna på fiket får mig att tänka på annat. Det är ofta mycket folk och jag hinner inte fundera så mycket. Alla som kommer in har inte heller koll på vem jag är. Så de tror bara att jag är en vanlig tonåring med vanliga problem och förhoppningar på livet. Tror det är därför jag verkligen gillar att jobba. I skolan finns det hela tiden saker som påminner om Casper.
Det tar mig tio minuter att gå från fiket hem till vårt radhus och jag lyssnar på musik som jag alltid gör. Mellan några träd ser jag något som blinkar till. Jag drar av mig lurarna. Först hörs ingenting och jag tror jag inbillar mig allt. Skogen är lummig men när det börjar mörkna som nu, så kan alla granar och stenar få konstiga former och se ut som vad som helst. Jag är precis på väg att dra på mig lurarna igen när jag hör ett jämmer. Någon ligger i gräset lite längre in från vägen. Först tänker jag att det är någon av fyllegubbarna som har sin första fylla i vårvärmen men sedan skriker personen till.
"Nej, nej, det går inte"
Jag rusar fram och ser en kvinna ligga i gräset. Hon ser inte ut som en alkis. Hon har ett par mörka chinos och en blommig blus på sig. Hon ligger med ansiktet ner i gräset på alla fyra. Jag böjer mig fram och snuddar vid hennes rygg för att se om hon behöver hjälp. Hon vänder sig om mot mig och ser panikslagen ut. Jag försöker att inte själv få panik.
"Är du okey , vad kan jag göra?"
Hon säger inget utan bara skriker osammanhängande rakt ut. Hon börjar slå sig själv i huvudet och jag tar tag i hennes händer för att lugna henne. Hon slutar direkt att slå sig själv men stirrar obehagligt rakt in i mina ögon. Jag släpper hennes händer men då griper hon tag om mina handleder istället.
Kvinnan som måste vara i femtioårsåldern är alldeles svettig. Hon är stark, håller fast mig hårt. Jag börjar känna mig illa till mods.
"Vad gör du? Kan jag göra något för dig?"
Jag försöker rycka mig loss. Men istället byter hon grepp, tar tag om min jacka och drar mig mot sig. Hon släpper mig inte med blicken utan stirrar rakt på mig. Hon har hat i blicken men har fortfarande inte sagt ett ord.
"Vad gör du?" får jag ur mig och paniken börjar växa.
Samtidigt så ser kvinnan så ofarlig ut. Mamma har en likadan blommig blus. Jag var med när hon köpte den. Hon tittar intensivt på mig. Nästan som om hon tittar på någon hon känner väl. Jag börjar rycka i jackan men hon har ett stadigt grepp. Hon börjar dra mig ännu närmare henne.
Jag hinner bli rädd, jag hinner för en sekund tänka; är det så här jag tar slut. Men plötsligt lägger sig ett lugn över oss båda.
"Vad är det som händer?" viskar jag fram.

Jag har fått lock för öronen. Allt är lite tystare och allt känns långt borta. Kvinnan säger inget utan ler och lägger sedan sin hand på mitt bröst.
"Tack! Nu kan jag få ro" säger hon lugnt.
Innan jag hinner svara kommer en stark blixt från hennes hand. Ett ljus rinner som blod från hennes bröst, mage och ansikte, ner i hennes arm och in i mig. Jag ser hur det rinner genom hela henne över in i mig och när det sista rinner från hennes hand känns det som jag får ett slag från en slägga rakt i bröstet och jag kastas bakåt. Allt blir svart.