Skyddsänglar

Kapitel fjorton

Hon sätter sig på en bänk på perrongen. Börjar äta ett äpple och verkar bara vänta. Jag stirrar på henne några sekunder innan jag sätter mig bredvid henne.

Tåget står stilla och de flesta passagerare har hittat sina platser på tåget. Förutom en man som står och puffar några snabba bloss på en cigarett medan konduktören tittar strängt på honom.

"Du. Du!" stammar jag.

"Du borde ta det lugnare. Du hade ju bara kunnat gå fram till honom, lagt handen på hans axel och han hade aldrig hoppat" säger hon lugnt.

Jag stirrar på henne, kan inte ta in vad det är hon säger.

"Men det är du. Vad i helvete har du gjort med mig?"

Hon säger inget utan sitter först bara och stirrar rakt på mig. Sedan börjar hon le och sedan kommer skrattet. Jag kan inte tolka om det är ett hånskratt, panikskratt eller om hon på riktigt är glad.

Jag blir irriterad men håller mig från att säga något. Detta är första gången jag ser henne sedan allt det här konstiga började hända. Nu måste jag få svar på vad hon gjort med mig. Mitt ben guppar nervöst mot marken och jag drar gång på gång bort en lock som hela tiden trillar ner i ansiktet på mig.

Liggandes dubbelvikt hulkar hon och torkar till sist bort några tårar från sin kind och tittar upp på mig .

"Att du fortfarande har ditt förstånd i behåll är ett mirakel."

Hon samlar sig och jag vill bara skrika åt henne att hon ska berätta vad i helvete det är som händer med mig men jag lyckas tygla mig och håller mig lugn och sansad.

Hon slutar äntligen att skratta och snyter sig samtidigt som hon vrider hela sin kropp mot mig. Tåget har åkt, vi är ensamma nu.

"Jag heter Kristina och jag var en Skyddsängel", säger hon och tar sakta ett till andetag som för att fortsätta.

Jag stirrar oförstående på henne och orden var och skyddsängel, snurrar runt i huvudet på mig som ägg som mosas och flyger runt när man först kör ner elvispen mot dem.

"Vad är en Skyddsängel?" får jag ur mig.

Locken fortsätter trilla ner och jag tvinnar tillslut in den i några andra slingor i mitt hår.

Kristina håller fortfarande andan märker jag. För när hon börjar prata går det väldigt snabbt på utandningen.

"Skyddsängelns uppgift är att skydda alla människor inom sitt distrikt. De skall genom visioner som kommer om natten räkna ut, planera, genomföra och rädda människor som hamnar i fara, är på väg att skada sig själva eller råkar ut för olyckor" hon drar snabbt in ny luft.

"De skall genom sina drömmar kunna tyda vilka människor som är värda att rädda", jag kan se hur hennes käkar spänns när hon säger det.

"Och helst genomföra räddningen utan att den som skyddas märker något."

Hon låter som ett utdrag från en textbok.

"Du ska nu helt enkelt rädda alla opålitliga, själviska och osympatiska människor som till exempel killen här. Vad hade han för anledning att ta livet av sig? Har någon varit dum mot honom på Instagram?", hon fnyser och sparkar till en fimp på marken.

Jag blir förvånad över hennes totala avsaknad av empati. Jag har tusen frågor i mig och tar sats för att börja när Kristina fortsätter.

"De här ska du rädda!" säger hon och håller upp armarna i luften. "Men inte de människorna som betyder mest, dem får du ingen dröm om förrän det är för sent. De kan dö. Din familj är så gott som döda, för herregud, vi kan inte vara lite partiska och få hjälpa de som betyder allra mest för oss."