Kapitel sextioett

56 9 0
                                    

Adam hjälper en man i trettiofemårsåldern att sätta sig på en stenmur. Han undersöker hans sår på pannan och trycker försiktigt på axeln som står i en oroväckande vinkel. Den är ur led.

"Hej, vad heter du?" frågar han lugnt.

"Jocke" svarar mannen skakigt.

"Var du nominerad eller en som nominerat någon?"

"Nominerad" svarar han tyst, gör en grimas när Adam känner vidare på axeln.
Adam nickar och vet vad han behöver göra men det kommer göra fruktansvärt ont.

Han tar fram en påse men det svarta pulvret ur fickan. När Adam släpper honom vinglar han till, mannen ser vimmelkantig ur. Adam försöker fästa hans blick. Han svimmar av och Adam tar tag i hans huvud så att han inte ska trilla omkull.

När han håller om huvudet passar han på att smeta lite av det svarta pulvret under hans näsa och i tinningarna. Han lägger mannen ner på muren, tar tag i armen och räknar till tre innan han knäcker till. Axeln är tillbaka i rätt läge och mannen öppnar ögonen.

"Vad händer?" frågar han och vill ställa sig upp.
Adam lägger försiktigt en hand på mannens bröst.
"Ligg kvar lite. Du svimmade. Du behöver kollas för hjärnskakning."

Adam torkar bort så mycket han kan av pulvret så diskret som möjligt. Låter lite ligga kvar för smärtlindringens skull.

Adam hör sirener och går fram till ambulanspersonalen för att ge en snabb statusrapport.

Det plingar till i hans telefon. Ett sms från kontakten med bara en smiley emoji.

"Gå på mötet. Se till att hamna i innersta kretsen."

Så snart han läst det får han en klump i magen. Den sista personen han vill träffa är honom. Mannen som behandlat honom som skit. Som lämnade honom när han behövde honom som mest.

Adam raderar meddelandet.

SkyddsänglarWhere stories live. Discover now