Skyddsänglar

Kapitel femtionio

"Förlåt" säger jag med pannan mot den kalla, hårda dörren.

Jag hör hur de ropar, bankar och försöker snurra på hjulen på andra sidan dörren. Jag hoppar till när jag hör Noah skrika och slå hårt på dörren. Han låter förtvivlad.

Jag backar sakta bort och vänder mig om.

Rummet ser precis ut som i visionen. De stora speglarna, möblerna och mitt i rummet finns det någon gammal maskin i metall. Det ser ut som en stor platta med en vev på ena sidan och en tjock cykelkedja på den andra.

"Det är en hiss upp till scenen ovanför oss" hör jag från skuggorna framför mig.

Kristina kliver fram, hon har på sig en blå arbetsoverall med Stadshusets emblem på. Hon ser ut som en vaktmästare.

"Det var så du kom in" säger jag och nickar mot henne.

Kristina skrattar och går fram till plattan. Det är först nu jag ser det meterlånga röret med sladdar och deg på sig. Det ligger på plattan och Kristina sätter precis fast en gammal mobiltelefon i degen.

"Jag förstår inte, du kommer döda dem alla!"

Jag tar sakta ett steg framåt. Kristina svarar inte men håller menande upp en hand mot mig. Jag stannar.

"Varför vill du mörda statsministern?"

Kristina fnyser till.

"Statsministern? Är han här? Åh men lilla, lilla flicka du har verkligen ingen aning om något" säger hon och hånler, fortfarande med blicken på telefonen.

Hon fortsätter pilla med kablarna och telefonen tills hon trycker på en knapp och släpper sedan allt försiktigt. En digitalklocka på telefonen börjar räkna ner. 10 minuter, 9 minuter och 59 sekunder.

"Men varför?" frågar jag.

Kristina tittar mig för första gången sedan jag kommit in i rummet. Hennes blick är kall, den lilla mänskliga värmen som fanns när vi sågs vid tågstationen är helt borta nu. Hon är blek och har gått ner i vikt.

"Varför spränga en bomb, här? Nu? Du vet att det finns massa Skyddsänglar där uppe, va?"

Kristina går fram till mig och ställer sig bara någon decimeter ifrån mig.

"Ja det finns änglar, statsministern tydligen och de Äldre" säger hon och ger mig en lömsk blick.

Det tar mig några sekunder innan jag kopplar.

"De Äldre? Men, men varför vill du mörda de Äldre?" stammar jag fram.

Kristina tittar förvånat på mig.

"Vadå, vet du inte?"

Jag skakar långsamt på huvudet.

Kristina skrattar till igen men denna gång mer medlidande än ondskefullt.

"Minns du vad jag berättade om min familj?"

Jag nickar.

"De Äldre kom till mig någon vecka innan och ville värva mig. De behövde mig och skulle känna sig så hedrade att ha någon med mina krafter i rådet sa han. Någon med tidskraften. När han sa det blev jag misstänksam. Rådet har aldrig värvat änglar på det sättet såvitt jag visste och speciellt inte på grund av våra krafter. Så jag tackade vänligt men bestämt nej till att bli en Äldre." Kristina tittar hela tiden på mig som för att försäkra sig om att jag lyssnar.

"En vecka senare får jag ingen vision om min familj och de dör i kraschen."

Information snurrar i huvudet på mig och jag försöker febrilt få tag på alla trådar för att koppla samman vad Kristina säger.