Skyddsänglar

Kapitel sextiosex

Jag och Jo sitter på huven på bilen vi åkte hit i. Den står parkerad framför stugan. Jag känner igen den lilla vita stugan. Jag har varit här men när?

"Känner du igen dig här?" frågar jag Jo.

Hon skakar på huvudet.

"Jag har varit här, någon gång. Men jag var rädd, jag sprang härifrån" funderar jag. "Jag tror jag drömt det, jag måste ha drömt det" säger jag och skakar på huvudet.

Jo lägger sitt huvud mot min axel och pustar ut.

Noah kommer ut på trappen igen och håller upp ett par bilnycklar.

"Jag har nu övertalat Sam att vi ska få åka hem. Jag tror vi kommer ha någon som följer efter oss som men det skiter jag i. Jag vill bara hem. Vi får ta bilen. Jag har lovat honom att vi kommer till affären imorgon vid elvatiden."

Noah sätter sig på förarplatsen och startar bilen. Jo är på väg mot baksätet. Jag ser en man komma ut på farstun till den lilla vita stugan. När han kommer in i ljuset ser jag att det är Martin.

"Ge mig några minuter, jag kommer snart" säger jag och småspringer fram till Martin.

"Kan vi prata lite?" frågar jag.

När jag kommer tillbaka till bilen tittar Noah frågande på mig.

"Vad?" säger jag när jag spänner fast bältet.

Noah skakar bara på huvudet och vrider om nycken i tändningen. Jag lägger min hand på hans hand som håller i växelspaken.

Han börjar backa ut från den gruslagda gården. När vi kommit en bit och kör förbi kyrkogården igen viskar jag.

"Vart ska jag ta vägen då, jag kan inte åka hem."

"Du får sova hos mig" säger både Noah och Jo i kör.

Jag skrattar till och tittar på dem båda. Jo ler tillbaka och säger sedan;

"Okey jag fattar, sov hos Noah. Men skjutsa gärna hem mig först. Jag måste på något sätt tvätta bort allt det här blodet från mina byxor utan att mamma ser det."

Noah ler och pussar mig på handen.

En timme senare har vi lämnat av Jo hos sig. Noah svänger in på uppfarten och stänger av motorn. En annan bil åker och parkerar utanför Noahs hus på gatan. En av änglarna som var med på mötet nickar mot oss och ler.

Då kan jag inte hålla mig, jag tar tag om Noahs arm. Drar honom till mig och kysser honom djupt.

"Förlåt för att jag blev arg förut" säger han när våra läppar släpper greppet om varandra. "Jag blev bara så rädd att jag skulle förlora dig också."

Jag lägger mina händer om hans nacke och drar honom till mig igen. Jag säger inget men kysser honom mjukt och länge.

"Jag förstår dig, det var därför jag inte ville ha dig eller Jo i ett rum som jag visste skulle fyllas av eld heller..." säger jag men kan helt plötsligt inte sluta le.

Jag börjar skratta och efter ett tag börjar även Noah skratta.

"Vad är det för fel på oss?" säger han.

"Jag vet inte, men allt är så absurt just nu att jag inte vet vart jag ska ta vägen..." säger jag skrattande.

"Casper hade bara skakat på huvudet åt oss om han sett oss nu." Han ställer om sin röst och härmar Casper nästintill på pricken, "Skärp er för fan!"

Jag skrattar nickande och vi har båda svårt att lugna oss. Vi tar oss smygande ur bilen in i den stora villan, genom de långa korridorerna och tyst upp till Noahs .

Jag känner ett starkt lugn av att ha Noah nära mig. Jag kan äntligen ladda min telefon och när den startar plingar det in sms och missade samtal under nästan en hel minut. Noah, Jo, Sam, mamma och pappa har ringt och sms:at.

Jag skickar ett kort meddelande till mamma:

"Jag är ok, förlåt för att jag stack men det är en lång historia. Jag sover inte hemma i natt men ringer imorgon! Älskar dig! Kram Leah"

Hon svarar direkt med ett kort;

"Ok, älskar dig".

Jag blir förvånad men är samtidigt glad att hon inte ringde upp, jag är för trött och vill inte berätta allt över telefon.

Noah kramar om mig bakifrån och jag vrider mig mot honom i hans grepp och vi kysser varandra. Vi börjar försiktigt ta av varandra kläderna. Han smeker mig över magen. Noah kramar mig, kysser mig och för mig baklänges mot sängen. Vi faller tillsammans ner i sängen. Våra ben är hoptvinnade och känslan av att få ligga hud mot hud med honom är helt jävla underbar. Han snurrar runt och lägger sig över mig. Kysser mig om och om igen.

"Är det ok?" frågar han försiktigt och jag nickar och ler. Tar tag om hans nacke och drar honom mot mig igen. Just nu, just i detta ögonblick finns inget annat än han och jag.