Skyddsänglar

Kapitel trettio

Sam springer ner för backen och halkar till på gruset som ligger kvar på marken.

"Jävlar" skriker han till.

Han stannar upp och andas häftigt.

"Jävlar, jävlar, jävlar" säger han lägre.

Han tar upp telefonen och börjar leta efter Anne i telefonlistan. Han stannar upp. Låser telefonen igen och stoppar tillbaka den i fickan.

Han kommer fram till parkeringen och slänger sig in i bilen. Radion börjar spela musik så högt att han hoppar till. Han trycker in sin adress på GPS: en och kör mot huvudstaden igen.

Sam står på gatan nedanför deras lägenhet. Han står otåligt och sparkar på ett elskåp. Gatlamporna är tända och det ljusa gula skenet ger en skön försommarkänsla. Han ser henne komma gående. Hon har sin svarta tygväska över axeln och tittar ner i sin telefon.

"Ett ögonblick lilla dam, vart tror du att du är på väg?" säger han med en allvarlig röst och lägger handen på Annes axel.

Hon svänger runt, blixtsnabbt och slår till honom i huvudet med tygväskan. Hon flämtar till och är på väg att skrika. När hon ser att det är Sam slår hon honom igen fast denna gång med handen på hans axel.

"Aj... vad har du i väskan kvinna?"

"Sam, för guds skull, du kan inte skrämmas så där. Tänk om jag hade haft pepparsprayen redo?" flämtar Anne och tar sig för bröstet.

Sam gnider handen över huvudet men det verkar inte ha gått hål, finns inget blod på hans fingrar.

"Vad gör du här nere?" frågar Anne.

"Kan vi gå en liten promenad?"

Anne tittar frågande på honom. Tittar på klockan och sedan på Sam. Han ger henne sitt mest välmenande leende och hon ger sig. Hon tar armkrok på honom och de börjar gå nerför den breda gatan.
"Vi tar Söder Mälarstrand, jag vill se vattnet!" säger hon.

De går en liten stund under tystnad men när Sam inte säger något kan Anne inte hålla sig.

"Vad är det?" säger hon och ler.

Sam tittar ner på sina skor. Han nickar ner mot vattnet och börjar hoppa ner för trappstegen mellan Torkel Knutssonsgatan och Söder Mälarstrand.

Anne går ner för trappan också och tittar fundersamt på sin mystiske pojkvän.

Väl nere vid vattnet håller Sam ut sin hand. Anne tar den och de börjar gå mot Långholmen.

"Jag tror att vi har en profetia som snart kommer slå in" säger han och han kan knappt hålla sig men låter det sjunka in hos Anne.

Hon tittar på honom som om han är galen.

"En profetia? Har du dragit ut mig på en kvällspromenad klockan halv tolv på kvällen för det? Det är ju bara bullshit!".

Sam skakar på huvudet.

"Jag hittade henne. Hon heter Leah, är sexton år gammal och jag tror hon har krafter som är ohyggligt starka. Hon har för det första blivit aktiverad med all kraft på en och samma gång. Hon har inte haft någon vägledning och hon får sina visioner mitt på dagen. Strax innan det händer i närheten av henne."

Han går i sidledes bredvid Anne för att kunna se hennes reaktion.

Anne stannar mitt i steget och flämtar till.

"Och det här med auran" säger Sam väldigt uppspelt nu.

"Du vet vilken profetia det är som börjar med en Skyddsängel som inte har någon aura. För att kunna gömma sig..."

Anne blundar. Skakar på huvudet, vänder sig sakta mot Sam och drar efter andan.

"Du skämtar. Den professorn är galen, han blev utesluten efter att han påstått allt det där. Något verkar skumt men den profetian... Sam, snälla kan vi gå hem nu?"

Han blir besviken på hennes reaktion. Martin hade kanske inte hållit med honom så lätt heller men han hade inte tryckt ner honom så här.

"Men, med allt som händer. Det kan vara början. Jag ska ta upp det med de Äldre".

Anne som har börjat gå tillbaka mot trappan stannar och vänder sig snabbt tillbaka till Sam.

"Nej, älskling, du kan inte ta upp det här. Inte du, inte nu. Du kommer bli..."

"Jag kommer bli vad?" säger Sam snabbt.

Anne blöter sina läppar. Försöker komma på en bra formulering men säger;

"Utskrattad".

De går tysta tillbaka till lägenheten. Sam däremot är allt annat än tyst inombords. Hans huvud är fullt av tankar, scenarier, möjligheter och han är rätt nervös. De kommer upp i lägenheten och Sam sparkar bara av sig skorna och går till vardagsrummet. Han synar alla hyllor uppifrån och ner, letar efter något.

"Där" säger han och hoppar upp på en pall och tar ner en bok.

"Vad ska du med den till? Jag vet vad profetian säger...?" säger Anne.

Sam börjar bläddra frenetiskt i boken. Han letar och svarar inte Anne när hon fortsätter.

"Har du någonsin hört att någon av hans förutsägelser har slagit in? Han var en smått galen vetenskapsman för trettio år sedan!"

Sam har stannat på en sida och läser intensivt.

"Jag är inte så säker på att han var så galen som alla vill att vi ska tro" säger Sam och pekar på ett textstycke. "Lite för mycket stämmer".