Skyddsänglar

Kapitel tjugoett

Framme vid busshållplatsen tar jag fram telefonen för att kolla vad klockan är. Noah har skickat två sms och ringt en gång. Klockan är snart halv sju.

Jag kollar snabbt när bussen går sedan ringer jag till honom.

"Hej" svarar han innan jag ens hinner höra någon signal.

"Hej" säger jag förvånad.

Det blir tyst i telefonen. Jag är precis på väg att ta ett andetag för att berätta att jag är på väg hem när han avbryter mig.

"Vart är du?" frågar han blygsamt.

"På väg hem. Jag har varit i Stockholm och handlat lite."

Jag biter mig själv i läppen och försöker snabbt komma på vad jag ska ha handlat. Man åker inte till Stockholm och tillbaka för en bok. I alla fall inte jag. Vi bestämmer att han ska möta mig vid hållplatsen och lägger snabbt på. Samtalet vara inte längre än 25 sekunder.

Hela bussfärden sitter jag som på nålar. Nervositeten kom från ingenstans och flyter genom blodet på mig och jag kan inte skaka bort den. Jag vet inte om jag är nervös för Noah eller om det är olusten av att inte riktigt veta vad som händer med mig.

Jag har en ilska och en klump i magen över Kristina som bara lämnade mig där. Över det hon sagt. Stämmer det hon sa, så varför hjälpte då ingen Casper?

Inte förrän bussen börjar sakta in vid hållplatsen upptäcker jag att jag fortfarande håller i den svarta boken. Samtidigt som bussen bromsar in försöker jag trycka ner boken i min ryggsäck. Den går inte ner. Väskan är full av alla skolböcker och min jacka som jag tog av mig tidigare.

När jag kommer av bussen har jag allt i händerna och väskan är på väg att svämma över.

Jag tappar boken och sätter mig på knä på asfalten. En stor skugga täcker mig och när jag tittar upp på den långa skepnaden. Noah lutar sitt huvud lite till för att täcka den sjunkande solen som annars skulle lyst rakt i ögonen på mig. Då äntligen släpper nervositeten.

Jag kan inte stoppa mig själv. Det är som om någon annan sagt till mig vad jag ska göra. Innan jag hinner bli blyg eller stoppa mig själv, släpper jag allt jag har i händerna; väskan, böckerna och jackan faller till marken och jag slänger mig i armarna på Noah.

Han slår armarna om mig och kramar mig tillbaka. Efter några sekunder släpper jag taget lite men han håller mig kvar. Jag lyfter huvudet från hans bröst och tittar upp på honom.

Han ler. Hans ögon tittar rakt in i mina och jag tycker mig se en liten ljusglimt i dem innan han böjer sig ner och våra läppar möts.

De är varma, precis lagom blöta och hans tunga nuddar min. Vi sjunker in i varandra och jag känner hela min kropp slappna av.

Allt känns så rätt. Varför har vi inte gjort det här tidigare?

Inte förrän bussens tryckluftsventiler ger ifrån sig ett högt tjut och vi båda hoppar till släpper vi varandra.

Jag skrattar och sätter mig ner på asfalten igen. Noah sätter sig bredvid mig. Börjar hjälpa mig plocka ihop allt.

Innan jag hinner tänka tar han upp den svarta boken. Hans skratt tunnas ut och han tittar frågande på mig.

"Leah, vad är det är här för något?"