Skyddsänglar

Kapitel tjugofem

För lite mer än ett år sedan brukade min lunchrast se väldigt annorlunda ut. Jag och Jo, alltid tillsammans. Elin och hennes gäng ville gärna sitta med oss. Casper och Noah brukade sätta sig vid bordet bredvid och sedan kom resten av deras gäng. Det kändes som alla flirtade med alla. Alla skrattade och ibland brukade jag och Jo skämta om att det kändes som vi satt i cafeterian i en amerikansk high school-film. Jag var, med hjälp av Casper och Noah - skolans populäraste killar, automatiskt räknad som populär. Jag vet inte riktigt hur det blev så. Jag hade inte hånglat med någon, var inte den snyggaste i klassen, var allmänt alldaglig. Jag hade inte gjort något speciellt för att förtjäna det, men jag var det. Populär.

Då tänkte jag inte på det. Jag märkte inte av det. Inte förrän nu.

Nu sitter jag själv vid ett bord. Jo kommer ofta tillsammans med Elin och tjejgänget. De sitter och hänger med killarna i deras klass vid fönsterborden. Ingen pratar med mig, ingen stannar, ingen ger mig någon som helst uppmärksamhet. Alla sätter sig vid bord så långt från mig de kan.

Så har det varit i snart tre månader. Sedan de alla gav upp sina försök att visa sympati.

Några gånger har jag sett att Noah och Jo varit på väg mot mig men jag har gått ifrån matsalen så fort de närmat sig. De ska inte behöva skämmas eller tvingas att sitta med mig för att jag sitter ensam.

Jag sitter och stirrar ner i den stekta fisken, överkokta potatisen och den geggiga remouladsåsen. Petar i maten med gaffeln, aptit vet jag inte när jag hade senast. Men mina tankar är någon annanstans och jag märker inte av honom innan han kommer och sätter sig på stolen framför mig.

"Hej" säger en välbekant röst och hans hand är på väg mot min.

Utan att tänka på det drar jag bort handen så såsen skvätter ner framsidan av min randiga t-shirt.

Hans hand stannar i luften och jag ser att han är sårad.

"Vad är det Leah?" frågar Noah.

"Inget!" jag stirrar ner i maten igen, skäms nästan.

Han suckar, skjuter undan sin bricka och ställer sig upp igen. Jag tror att han ska gå och jag höjer handen för att stoppa honom men då ser jag att jackan och väskan ligger kvar på stolen bredvid honom och att han tagit sikte på mjölken.

Jag blundar, försöker andas normalt men jag håller på att bli galen. Jag snurrar lite nervöst på håret i den lilla tofsen jag har i nacken.

Då ser jag Jo komma in genom dörrarna. Hon tittar mot mig och våra blickar möts. Ingen av oss tittar bort direkt som vi brukar. Hon går nästan rakt in i matkön men stannar några centimeter från en kille i trean.

Jag skrattar till åt hennes klumpighet.

Noah sätter sig med ett brak ner på stolen igen, jag hoppar till av det gälla ljudet från stolsbenet mot stengolv.

Han är sur, det går inte att ta miste på.

"Vad är det?", frågar jag försiktigt även om jag vet vad som är fel.

"INGET" säger han.

"Ok förlåt."

Noah börjar äta och sitter med böjt huvud och stirrar på maten. Jag ser hur några av gänget vid fönstren tittar på oss. De pekar försiktigt på Noah och viskar till varandra.

"Jag trodde vi skulle..." säger jag innan Noah avbryter mig.

"Skäms du för att vara ihop med mig?"

Jag stirrar på honom. Jag känner att jag har spärrat upp ögonen av förvåning och kan inte stänga dem.

"Va, nej men alltså jag orkar bara inte..."