Skyddsänglar

Kapitel sextiofyra

Vi är inne i den lilla vita stugan, någon har tänt en eld och fler och fler änglar börjar anlända. Vi är själva i ett litet rum längre in i stugan. Sam applicerar mycket av den svarta krämen på Jos ben, hon har ett djupt sår som fortfarande blöder kraftigt. Utan krämen skulle hon behöva sys. Hennes byxben är sönderrivet och helt nedblodat. Noah sitter med svarta fläckar på nästan hela vänstra sidan av ansiktet.

Jag har klarat mig relativt bra och väntar bara på att få lite kräm på min kind som redan slutat blöda.

Sam själv har en stor klick svart över såret i pannan. Hela hans skjorta är nedblodad efter att han dunkade huvudet i ratten. Han har fortfarande inte berättat vad det var han kom på i bilen.

När Jo är insmord och hon lutar sig tillbaka i soffan lägger Sam ifrån sig alla krämer och något som ser ut som ett par kryddburkar och vänder sig mot mig.

"Ok, kan du berätta vad det var som hände? Jag vet att något stort skedde för jag kan känna av en förändring. Nästan som ett klipp i tiden men jag vet inte hur eller vad?"

Jag tar en klunk av mitt vatten och berättar sedan. Jag berättar allt denna gång. Jag berättar om visionerna som visade att jag skulle springa ifrån dem. Jag ser hur Noah spänner sig när jag berättar det.

Jag berättar om Kristina som byggt en bomb. Jag berättar att hon sa att de Äldre försökt värva henne för hennes krafter och att hennes nej var anledningen till att hennes familj dött. Jag berättar om pappa. Att hon sa att allt var hans fel, att han är ond.
Sam rynkar på pannan när jag säger det. Men han låter mig fortsätta utan att avbryta.

"Det var därför hon gav mig all kraft" jag pausar, tveksam till om jag verkligen ska berätta men gör det ändå.

"Hon ville döda mig för att pappa dödat hennes familj. Hon visste inte att jag hade skyddsängel-genen."
Sam kan inte längre vara neutral. Han ställer sig upp och börjar gå fram och tillbaka på mattan.

"Ok, så hon hade inte en aning om det." Han börjar klia sig på hakan.

"Nej, hon skulle döda mig" säger jag och det är inte förrän jag hör Jo snyfta till som jag själv reagerar på vad det är jag säger.

"Hon skulle döda mig" viskar jag.

Har jag redan blivit så påverkad av allt det här att jag inte ens reagerar på ett mordhot. Nere i källaren tänkte jag inte ens på det. Jag tänkte mer på vad hon berättade om pappa.

"Det var det jag kom på i bilen, det förklarar en del av varför hon bara stack och inte hjälpte dig. Skyddsänglar tar hand om varandra...oftast. Chocken när hon insåg att du överlevt och inte heller blivit galen..." säger Sam som fortfarande går fram och tillbaka. "Men vad hände sedan, hur kom du därifrån?"

"Jag vet inte riktigt... bomben sprängdes och jag såg hur elden kom över både henne och mig och sedan helt plötsligt började allt spolas baklänges..."

Sam stannar tvärt, så hårt att mattan under honom skrynklas till och han nästan snubblar. Han sätter sig på huk framför mig och tittar mig rakt in i ögonen.

"Spolade du tillbaka tiden?"

"Jag tror det" stammar jag fram.

Sam börjar skratta. Han ställer sig snabbt upp igen, är på väg bort men börjar hoppa fram och tillbaka på golvet framför mig.

"Du spolade tillbaka tiden, Leah, fattar du vad det här betyder?"

Jag skakar på huvudet och tittar på Noah och Jo som storögt tittar mellan Sam och mig.