När snön faller

Kapitel 12

"Grace?"

Han flämtar mitt namn av förvåning. Försiktigt betraktar han mitt ansikte och måste märka mitt uppskrämda ansikte för hans panna hamnar i djupa veck och han får en mycket bekymrad min. Det dröjer inte mer än någon sekund förrän Dave kommer ut ur rummet vi nyss var i och jag bostavligen naglar fast fingrarna i Jasons arm. Han är trygghet. Om jag stannar hos honom är jag säker.

"Vad gör du här?" frågar han mig. Sedan ser han upp mot Dave som tränger sig förbi några av gästerna och går mot oss. "Vad gör hon är?"

"Hon är med mig." säger Dave och sträcker sig efter min arm. Jag drar mig undan och Jason märker det.

"Det tror jag inte." Han drar bort en av lockarna från mitt ansikte.

"David." hör jag någon säga bakom mig. "Varför stängde du köksdörren? Jag skulle precis hämta vatten att dricka!"

"Är det sant, Grace?" frågar Jason mig. "Är du med honom?"

Jag skakar på huvudet. Jag skulle inte vara med honom om så världen gick under. Varför gick jag hit? Hur kunde jag vara så dum?

"Varför tog du med henne hit?" frågar Jason Dave med en arg blick.

Någon fnyser till bakom oss. Jag tror det är kvinnan jag först träffade, men efter allt som hänt kommer jag inte ihåg hennes namn. "Det är vad jag sa."

Jasons ögon blixtrar plötsligt till av ilska. "Käften, Liz!"

"Vänta." säger jag och blinkar förvirrat till. "Känner ni varandra?"

"Åh, du bör inte vara här." andas Jason och smeker mitt hår. "Du bör verkligen, verkligen inte vara här."

"Det är okej." hör jag Dave säga och jag stelnar till. "Jag håller koll på henne."

"Du håller dig borta från henne!"

Trots att Jason inte är lika stor som Dave ser han mycket hotfullare ut. Det är till och med så att jag blir rädd. Något säger mig att de här killarna känner varandra sedan tidigare, och det är inte ett bra tecken.

"Ni stannar här. Vänta inte på mig." Jag tror han pratar med alla inne i huset, men är inte säker. Sedan tittar han ner på mig igen. "Jag tar dig hem."

Han öppnar dörren igen och innan jag hinner hänga med i vad som händer har han fört ut mig på verandan igen. Den kalla luften sveper sig runt min kropp och jag vaknar till liv igen. Mina händer darrar fortfarande efter händelsen med Dave och hans ord har fastnat i mitt huvud. Om han menade det han sa vill jag aldrig mer se honom. Aldrig.

Jason tar tag om min handled och snor runt mig så jag hamnar mitt emot honom. "Vad i helvete gör du här?" Hans röst är så full av oro att den spricker. "Du skulle ju på någon fest!"

"Det här är festen." Jag är så full av känslor att jag kan explodera när som helst. Händelsen i Daves kök spelas om och om i mitt huvud.

"Det här är inte en fest, Grace."

"Vad är det då?"

"Tänk det som ett... möte."

"Ett möte till vadå?"

Han svarar inte. Bara ser in i mina ögon och det får mig ur balans. Han håller fortfarande ett stadigt tag om min handled. Jag kan bokstavligen känna hans puls i hans fingrar. Den slår fort och hårt. Eller så är det min puls, för jag känner hur hjärtat dundrar inom mig.

"Du bör inte vara här." säger han igen och släpper taget om mig.  Han tar ett stag bak vilket även jag gör. Det verkar som han helt plötsligt blev medveten om avstånden mellan oss.