När snön faller

Kapitel 36

VARNING: Det här kapitlet innehåller sexuella scener.

Dagens låt: "Stay" – Miley Cyrus (fortfarande världens finaste låt)

//Delenainmyheart

***

När ditt hjärta dunkar så hårt att du tappar andan och någon kysser dig med en sån passion att du flämtar till, då vet du att det är dags. Du känner det i kropp och själ. Känner den där bultande känslan inom dig. Den åker från hjärnan, ner till magen och sedan ner till tårna. Och du kan inte låta bli att le. För du vet att det är perfekt. Du vet att det är den rätta tidpunkten.

Fråga mig inte hur, för jag vet knappt själv, men på något sätt lyckades vi gå upp för trappen samtidigt som vi kysste varandra gång på gång. Jag kunde inte sluta. Det gick bara inte.

En gång stannade jag mitt i ett trappsteg och tryckte Jason mot väggen. Och han blev förvånad. För hans händer som en gång varit på min midja försvann. Fast lite senare blev det som bekant för honom och båda våra kroppar slappnade av.

Och nu står vi på mitt sovrumsgolv. Våra kläder är dyngsura och vi har säkert lämna blöta spår efter oss enda från hallen. Smaken av honom driver mig till vansinne. Åtrå, spänning, hetta och mint. Det är vad jag känner i hans mun. Ingen röksmak. Sist jag kysste honom tyckte jag han smakade otroligt bra. Nu är det bättre än bra.

Jasons händer söker sig till min midja. Till den blöta klänningen. Och han andas så tungt. Som om ha tappat förståndet. Som om jag är det enda livankare han har. Och kanske stämmer det? För hans kyssar blir mer intensiva. Mer vilda. Mer desperata. Mer passionerade. Mer av allting. Och jag kysser honom tillbaka på samma sätt.

Jag är den första som vågar ta nästa steg.

Mina fingrar glider upp för hans händer, armar, axlar och till kanten av jeansjackans krage där jag våldsamt försöker slita av honom den. Men alla vet att våld inte leder någonvart, och tillslut är jag tvungen att lugna ner ivern för att få det jag vill.

Försiktigt låter jag jackan glida ner för hans armar och bort från hans kropp och ner på golvet. När jag gör det sprider sig en ny doft i rummet. Hans parfym och rakvatten. Och det är inte alls som Daves doft som får mig att må illa. Tvärtom. Den här lukten får mig att le och jag inser inte att jag andas in doften förrän mitt ansikte är mot hans hals.

Sedan kysser jag hans nyckelben.

Han viskar mitt namn. Nej, flämtar det. Och hans händer åker ner från midjan till korsryggen och beröringen får mig att rysa. Jag låter mina läppar snudda vid hans hals igen och den här gången jämrar han sig lågt. Mitt inre bultar och kinderna flammar upp.

Därefter kupar han sin hand runt min haka och tvingar mig att se på honom. Se in i de där ögonen som är ett hav man drunknar i. Och jag kan dö i det där havet om jag måste. Åtminstone jag får vara hos honom.

"Grace." säger han igen och rör med toppen av tummen på min underläpp. Smeker den försiktigt samtidigt som han trycker sig närmre. "Jag har inte varit hundra procent ärlig med dig."

Det får mig att rynka ögonbrynen och miljoner tankar snurrar runt huvudet samtidigt som allting stannar. Jag tänker på Liz och på Dave och på lådan jag hittade under hans säng förut och på alla andra misstankar jag haft mot honom den senaste tiden, men konstigt nog gör sig kroppen inte beredd på att bli arg.

Jag hör när det droppar vatten från båda våra kläder ner på golvet. Och jag önskar han sa något mer för att mota bort den mörka tystnaden.