När snön faller

Kapitel 47

Dagens låt: "Scars" (Piano version) – Boy Epic

***

Claries pov:

Colin är extremt bra på att lyssna.

Faktiskt, är han bättre än någon annan jag träffat. Han har inget behov av att sätta sig själv först. Inte när det gäller inom konversationer i alla fall. Till skillnad från Noah verkar han intresserad av allt jag har att säga. För när vi väl var färdiga med det jag kom hit för, stannade jag i sängen några minuter till. Där berättar jag för honom att jag gjorde slut med Noah, och varför. Det var på grund av det Colin sa. Och det måste han gilla, för han ler åt det.

"Så vad ska du göra nu?" frågar han och fingrar på täcket som döljer hans nakna kropp.

Själv har jag också täcke på mig, men också munkjackan. Även fast han vet om mina ärr, känner jag mig inte säker utan ett plagg som täcker huden. Jag vill inte att han ska... döma mig.

Det är minst en halv meter ifrån oss i sängen, och helst av allt låter jag det fortsätta vara så. Jag tycker fortarande illa om honom. Och han utnyttjar mig. Han är precis som alla andra jag känner, tänker bara på sig själv. Lika egoistisk.

Men han lyssnar åtminstone.

"Vad menar du?" säger jag med ögonen uppstirrandes i taket.

"Du har gjort slut med din pojkvän. Inser du inte att du bokstavligen kan göra vad du vill nu. Du behöver inte gå efter honom hack i häl."

"Vad jag ska göra? Ingen aning." Tanken har inte slagit mig förrän nu. "Antagligen kommer jag återgå till att vara ensam. Dessutom spelar det ingen roll. Jag är bara glad att jag inte fortsatte vara med honom. Han var en idiot."

"Jepp. Han måste ha lika lågt iq som en säl."

Detta får mig att vända blicken mot hans ansikte och se på honom med stora ögon. Hans smått udda kommentar får honom att verka riktigt omtänksam. Men jag har sett vad han säljer till Jason och vad man blir av det. Colin både dricker och tar droger. Ännu en kille jag bör hålla på avstånd, precis som han själv sa.

Jag är tvungen att uttala ett: "Va?" eftersom han verkligen förvånar mig. När jag möter hans gråa ögon blir jag som hypnotiserad. Något glimtar till i dem.

"Förlåt." säger han sedan med ett flin på läpparna. "Det var en förolämpning mot sälen."

Jag skrattar till. Det är absolut inte meningen, men jag kan inte hjälpa det. Trots att jag vet vad han försöker distrahera mig från alla mörka tankar, så är det okej. Om han inte skulle skämta till det kommer det bara sänkas en stel tystnad över oss.

Något ändras i Colins uttryck vilket får mig att sluta skratta. "Vad är det?" frågar jag.

Han betraktar mig några sekunder innan han ser förbjudet stolt ut. "Det var första gången jag hörde dig skratta."

Och just de orden lamslår mig. Det är som om all styrka försvinner ur kroppen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det är så konstigt, tänker jag, jag inbillar mig själv att jag är olycklig, men ändå är jag inte det. Inte helt i alla fall. 

Som i ett blixtslag har Colin fått mig förstå ännu en sak: Att jag aldrig skrattar. Och när jag väl gör det lägger ingen märke till det. Han är den första som faktiskt uppmärksammar handlingen. Det är som jag sätter andan i halsen. För en stund slutar allt i kroppen att fungera och jag stirrar på honom. Precis som om han upptäckt min största hemlighet, vilket han förresten redan gjort.