När snön faller

Kapitel 30

Grace på bilden!

Dagens låt: "Another love" – Tom Odell

Börjar gråta varenda gång jag hör den här låten. Så kraftfull!

Ha det bra!

//Delenainmyheart

***

Graces pov:

Allt gör ont.

Min kropp är alldeles stel och det är omöjligt att röra sig. Benen värker. Huvudet dunkar. Magen krampar. Halsen skaver. Jag försöker öppna ögonen, men det är rena ansträngningen. Jag har gjort det här förut. Allt känns likadant. Det är som jag återupplever gången i källaren.

Direkt när jag märker att jag själv är på väg att vakna är Daves namn det första som dyker upp i huvudet. Jag är förvirrad. Jag minns att jag gick till hans hus, men inte vad jag skulle göra där. Jag kommer ihåg vinet som var drogat, men inte varför jag drack det eller vad vi pratade om.

Jag kommer att minnas. Allt jag behöver göra är att vänta på bilderna som ska komma tillbaka.

Efter en stund kan jag öppna ögonen. Landskapet snurrar och min syn fungerar inte riktigt som den ska, men jag kan urskilja föremålen i rummet. Det första jag lägger märke till är den otroligt stora mängd med masker som hänger på väggarna. Precis såna masker som man använde på teatern för länge sedan. De har hål vid ögonen och munnen. Leendena är vridna så långt upp det bara går, och även fast de inte lever skrämmer de mig. Precis som tavlorna är det som de varnar mig för Dave.

Rummet är litet med endast en lampa. Jag kan inte varit här förut. Kanske är det här en del av husets övervåning? Eller undervåning? Jag försöker räkna alla möbler, men till min förvåning är de färre än jag först trott. Kan det bero på att jag antagligen ser dubbelt? Om jag listat ut det rätt finns det bara ett nattduksbord längst bort i hörnet och en alldeles tom hylla. Mitt emot mig finns en dörr i vitt trä. Den är antagligen låst.

Underlaget jag ligger på är mjukt och varmt. Det tar ett tag att resa sig upp, och när jag lyckats inser jag att jag sitter på en säng.

En säng.

En jävla säng.

Till min stora lättnad är jag inte bunden, men när jag försöker sätta ner fötterna på golvet vrider sig magsäcken. Jag får kväljningar. Illamåendet blir allt värre och rummet snurrar till. Jag greppar tag om sängkanten med händerna och påminner kroppen om att andas. Ett djupt andetag genom näsan, och sedan ut genom munnen.

Ett högt, krossande, ljus ekar plötsligt ovanför taket och jag rycker till. Det lät precis som något av glas gick sönder. Vänta... från taket? Det måste betyda att jag är i en källare. Igen. Men det här är inte samma som förra gången. Är jag fortfarande kvar i Daves hus? Jag vet ju inte vilka andra rum det finns här förutom köket och vardagsrummet.

Mina fingrar försöker treva till bakfickan för att få tag i mobilen. Det snurrar fortfarande om mig vilket för det svårt att koncentrera sig. Det är en ren självklarhet att Dave tagit telefonen ur min ficka, ändå blir jag förvånad och rädd när jag inte hittar den. Det var min räddning här ifrån.

Plötsligt hörs det steg utanför rummet. Jag fryser till is och vänder blicken mot dörren. Räknar sekunderna. En, två, tre fyra...

Handtaget trycks ned. Jag kryper längre upp i sängen tills jag befinner mig alldeles vid hörnet. Benen drar jag upp till brösten och vilar hakan mot knäna. För ett tag stannar allt i kroppen till. Både hjärtat och andningen. Det är som jag inte existerar. Kanske vore det bäst? Om jag bara försvann. Då skulle jag aldrig behöva veta vad som kommer hända.