När snön faller

Kapitel 1

Berättelsens omslag är gjort av W_R_K_O! Tack så mycket för du tog dig tid att göra det❤

Huvudkaraktären (Grace) på bilden!

(I min förra bok röstade ni att detta skulle bli min huvudkaraktär, så det blev det:D)

Trevlig läsning!

//Delenainmyheart

***

Människor förändras inte.

De kan få dig att tro det, men i slutändan inser du att det är precis samma typ som du först trodde de var. De lurar dig. I samma stund som de ler åt dig knivhugger de dig i ryggen. Det värsta är inte att de krossar ditt hjärta om och om igen, eller att de får dig att tro att du är speciell när de inte menar det. Det värsta är att du redan från början visste vilket stort misstag det var, och ändå lyssnade du inte på dig själv.

Du trodde du var stark, modig. Som om du kunde klara allt i världen. Det fanns inget som kunde bryta ner dig. I själva verket var du dum. Riktigt korkad. Du borde förstått bättre. Du borde vetat, men blev förd bakom ljuset. Ditt hjärta slår, men bröstet är tomt.

Människor förändras inte.

De inbillar sig själva och andra det.

Men jag fann sanningen.

Jag fann sanningen, kärleken men framför allt sveket.

***

Jag är försenad till skolan, som vanligt. Klockan tickar och samtidigt som jag trampar ner pedalerna i högsta hugg känner jag hur stressen väller som en hink med vatten över mig.

Det vore skillnad om jag var sen till en vanlig lektion, eller föresläsning, men just nu är jag sen till ett livsavgörande test. Om jag inte klarar det kommer min värld att gå under och jag kommer dö på fläcken.

Okej, jag kanske överdriver en aning, men slutprovet i medeltidens historia är inget jag vill få underkänt i. Jag har pluggat inför detta prov i över en månad varje kväll. Aldrig i livet att jag tänker låta alla timmar, raseriutbrott och skrivkramp i handen gå till spillo.

Regnet smattrar mig i ansiktet och jag trampar fortare. Om jag inte är i skolan fem minuter innan provet börjar låser de dörren och jag kommer inte in i klassrummet.

Det tar endast några minuter att cykla från mitt hus till skolan, och ändå är jag så dum att jag kommer försent.

Idag av alla dagar bestämde sig mitt alarm för att inte ringa. Visserligen hade jag glömt att ställa på det igår, men jag satt och var orolig hela kvällen vilket resulterade att jag inte kunde sova. Jag satt där, stirrade på mobilen utan att röra den.

Varför jag var orolig?

Enkelt.

Min helt perfekta och underbara pojkvän Noah var på fest igår. Utan mig. Det är inte så att jag inte litar på honom, för det gör jag. Han skulle aldrig svika mig. Det är bara det att han inte smsat och sagt hur han haft det på festen. Han är den typ av person som låter det gå max tio sedan vi sist träffades innan han tar kontakt med mig. Nu har han inte gjort det på flera timmar, vilket oroar mig.

Jag önskar jag inte vore så lättpåverkad. Han glömde antagligen bort att meddela mig. Det är ju mycket att tänka på när man är på fester. Men om det har hänt honom något?

Tänk om han blivit kidnappad av någon maffiaboss och de släpper honom inte förrän de fått hundratusen dollar av mig?!

Jag fnyser till.