När snön faller

Kapitel 5

Noah på bilden.

Han spelas av Jamie Johnston (Han är med i en film som heter "Love me"... Se den. Den är rätt bra)

Kram!

//Delenainmyheart

***

När Noah kommer tillbaka är jag ursinnig.

Jag har en massa frågor som bara bubblar upp i skallen på mig. Vad var det jag inte skulle ha reda på? Var det något viktigt? Eller rent av katastrofalt? Det känns som om hjärtat dunkar i öronen på mig. Jag vill skrika. Skrika åt Noah och skrika åt världen. Jag är så himla förvirrad att jag inte förstår någonting.

"Vad var det där om?" fräser jag med en viskande röst åt Noah. Trots allt jag vi ju fortfarande i biblioteket och jag måste hålla tonen låg. "Du och Jason stod och pratade med varandra minst tio minuter!"

Han sätter sig bredvid mig i soffan igen. Ögonen lyser av något jag inte riktigt kan sätta finger på, men jag vet i alla fall att det inte bådar gott. "Inget viktigt."

"Ljug inte för mig!" Utan att tänka på vad jag gör slår jag honom på axeln. Egentligen skulle jag vilja slå honom överallt, men jag vet att jag överreagerar. Än vet jag ju inte vad som hänt.

Nathalie sitter mitt emot oss och iakttar. Hon har en lika förvirrad min som jag men hindrar sig själv från att säga något. Hon vet att hon inte har något med det här att göra. Jag tvingar honom att möta mina ögon.

"Noah, om du inte berättar för mig vad som pågår lämnar jag dig här och nu och kommer inte tillbaka."

"Grace, snälla, inte så högt."

"Din dumma, idiotiska... " Jag kommer inte på något bra ord för att beskriva honom. "...sak! Berätta genast."

Han drar handen genom sitt mörkblonda hår. "Jag har ju redan sagt att det inte är viktigt."

"Jason lät riktigt upprörd. Vad har du gjort egentligen?"

"Varför antar du att det är jag som har gjort någonting? Du vet hur Jason är. Han blir arg för minsta lilla."

"Herregud!" Jag reser mig upp med en ilsken fnysning. "Du är ju omöjlig."

"Vart ska du?" frågar han när jag börjar gå bort från soffan.

"Till lektionen."

"Vi börjar inte förrän en kvart."

"Och? Jag vill i alla fall inte vara kvar med dig."

Med de orden sagda går jag min väg.

Kanske överdriver jag, kanske inte. Men han döljer något för mig. Något mycket viktigt. Jag är säker på att Jason inte slog honom på grund av att han var i vägen, trots att de båda sa det. Jag kan ha fel, men Jason sa nog inget till mig för att jävlas.

Ja, så måste det vara.

Båda två leker lekar med mig.

När jag väl kommer ut ur biblioteket försöker jag hitta Jason, men förgäves. Jag såg inte åt vilket håll han gick och antagligen vill han inte ens prata med mig. Det är ingen mening att leta efter en kille som inte ens vill bli hittad.

Det slutar med att jag går själv till klassrummet. Jag är så arg att det känns som hela jag är en kokande kastrull. Vad det än var de pratade om måste det varit viktigt. Motsatsen till det Noah sa. Annars skulle de inte reagerat som de gjorde.

Med en frustrerad suck går jag in i rummet, tacksam över att det alltid är öppet. Den enda som befinner sig med mig är Claire. Hon sitter vid sin vanliga bänk och skissar något i hennes anteckningsblock. För en gångs skull har hon inte lurarna i öronen utan de hänger runt hennes axel. Antagligen för att hon är själv och inte störs av någon.