När snön faller

Kapitel 18

OBS: JAG HAR INTE LÄST IGENOM KAPITLET SÅ JAG MÅSTE BE OM URSÄKT OM JAG SKRIVIT NÅGRA FEL!

Jag är beroende av låten som jag också länkat. Den är gjord av någon som kallar sig själv Boy Epic och låten heter Hell. Och jag ÄLSKAR den. Boy Epic är verkligen duktig. Upptäckte honom för bara någon dag sedan och älskar honom redan!^^

Kramis!

//Delenainmyheart

***

När jag vaknar upp morgonen därpå känner jag en stor lättnad fylla bröstet när Jason inte ligger kvar på kuddarna. Han är borta.

Jag hade inte velat vakna upp på samma ställe som honom. Igår kväll skrämde han mig verkligen, fast jag sa till mig själv att jag inte var rädd. Så fel jag hade.

Jag sätter mig upp och gnuggar mig om pannan, försöker få tankarna att samla sig.

Jag är mycket lugnare igår och när händelsen spelas upp i huvudet igen förstår jag bättre än förut. Jag minns hur han greppade tag om mina axlar så hårt som det gällde livet. Jag kommer ihåg desperationen han hade och hur röstet brustit varenda gång han sagt att han behövde något. Jag ryser till. Jason har problem. Kan han inte se det själv? Han behöver hjälp.

När jag ska dra handen genom håret stannar jag upp. I ögonvrån ser jag något som oroar mig och jag tittar hastigt mot axeln. Jag släpper ut ett flämtande andetag. I hopp om att jag ser fel hoppar jag ner för sängen och rusar ut till badrummet. Mina händer darrar när jag ska låsa dörren.

Vi har två speglar i badrummet. En spegel som sitter över handfatet. Den är rektangulär och man ser så långt ner som till midjan. Den andra spegeln är helkroppsspegeln som jag titta i igår. Den hänger bredvid dörren och stärks av en lampas sken som lyser över den. Jag ser mig i spegeln över handfatet och känner hur det piper i öronen.

Jag är medveten om att Jason höll om mig så hårt att jag faktiskt skrek, men jag insåg aldrig att det skulle bli märken. På båda axlarna sitter det avtryck av två händer. Märkena är blålila och påminner fruktansvärt mycket om blåmärken. Jag vänder mig om och vrider en aning på huvudet. På baksidan av mina axlar är det också märken på de ställen han höll sina händer.

Inte nog med att det ser helt hemskt ut, det gör också ont. Det är som han fortfarande skulle hålla i mig och varje gång jag petar på märket av något finger blir smärtan så stor att jag rycker till.

Det här jag sa om att Jason har problem, glöm det, han har stora problem.

Jag tar av mig kläderna och ställer mig i duschen. Vattnet känns kallt mot min nakna hud, men just nu behöver jag få vakna upp ur mardrömmen. Därför duschar jag med så kallt vatten att huden blir röd och läpparna blå. Jag bryr mig inte. Just nu måste jag ha något som kan kännas levande. Som kan skölja undan tankarna på det som hände igår.

Det funkar tyvärr inte.

När jag är färdig byter jag om till ett annat linne i svart färg och till det tar jag vita jeans. Jag vet att jag inte kan gå till skolan, eller ens ner till mamma och pappa, med blåmärken på axlarna, så jag drar på en munkjacka men låter blixtlåset vara öppet. Tur att det inte är mitt i sommaren, då hade jag svettats ihjäl.

Jag upprepar min dagliga rutin, precis som varje morgon. Pratar med mamma, sneglar på pappa när muttrar för sig själv om jobbet, äter min frukost, borstar tänderna och allt det andra. Trettio minuter efter jag gått upp cyklar jag bort från tomten.