När snön faller

Kapitel 37

Dagens trailer: Flowers in the attic

Jag vet att jag redan tipsat den här filmen någon gång (Det kanske i för sig var i min andra bok) Men herregud ni måste se. Böckerna är visserligen bäst, men jag rekomenderar STARKT filmen. Den fokuserar på mental och fysisk misshandel inom familjen, och hur mycket ansvar vuxna egentligen har för sina barn - och hur mycket det sårar när de vuxna inte tar det på allvar.

Varning: Det här kapitlet innehåller en del triggande scener. Om det berör er så snälla hoppa över det stycket (kommer varna innan!)

PS: TACK FÖR ÖVER 200 000 LÄSNINGAR! ÄLSKAR ER!

//Delenainmyheart

***

Jason är ett mysterium.                             

Det visste jag ju redan från början. Innan han slog till Noah så hade jag hört viskningar. Rykten om vem han var och vad han gjorde. Jason. Killen som alla undvek. Han som inte sa ett ord och inte mötte någons blickar. Han med händerna långt nere i munkjackans fickor och huvan så långt upp att det gick upp för öronen.

De sa att han var ett freak. Inte så han kunde höra, såklart.  Det sades bara bakom hans rygg. Och en gång drog Nathalie ett skämt om att han antagligen var från Mars, och jag, som många andra, skrattade.

Det är hemskt. Men jag tror alla skämtade och skvallrade utav rädsla. Ingen visste ju något om honom. - Förutom Claire, men hon utsattes för samma slags blickar som sin bror. - Så varför inte hitta på något om honom?

På rasterna skvallrades det gång på gång. Den ena dagen hade någon fått för sig att Jason gick ut på gatorna och sålde knark. Den andra dagen sades det att han mördat någon. Det tog aldrig slut. Folk fortsatte viska, och Jason fortsatte att undvika folk. Mycket trodde jag på, men det fanns också saker som låter lika absurda i mina öron nu som då.

När jag först började i gymnasiet blev jag direkt vän med Nathalie och Amy som känt varandra sedan de kunde krypa. Jag antar att det är därför de står ut med varandra, trots deras skilda personligheter. Hur som helst så visste alla direkt vem Jason Carter var. Redan första dagen.

Han hade börjat i tvåan. Klassen över mig. Vi möttes nästan aldrig i korridorerna och sågs knappt. Men ibland lade jag märkte till honom när han stod vid rökrutan och skämtade med några av hans vänner – om man nu man kalla dem det. Det var då man kunde se det. Det där leendet. Och jag minns att jag tänkte, att han skulle nog kunna vara riktigt glad, om folk bara lärde känna honom.

Men det ansvaret stod jag inte ut med. Självklart är det något jag ångrar just nu. Då tänkte jag att någon som stod närmre honom fick göra det. Vem som helst. Bara inte gingern från klassen under honom.

Kanske skulle jag brytt mig mera? Kanske skulle jag gått fram till honom en dag, hälsat. Pratat om vädret eller gud vet vad. Så länge han inte behövt känna sig ensam. För han var riktigt, riktigt ensam. Och det är han fortfarande.

Jag minns första gången jag pratade med honom.

Verkligen pratade.

När jag ville veta sanningen om varför han slog Noah. Och han log det där breda, arroganta flinet och undrade om jag behövde någon som var bättre i sängen än min dåvarande pojkvän. Att det var han jag skulle ligga med. Jasons vänner hade skrattat som de aldrig hört något så roligt och lilla söta Grace hade självklart rodnat från topp till tå.

Men Jason hade bara fortsatt le.

Varken skrattat eller sagt förlåt.

Som han försökte låta vad han pratade om, men misslyckades.