När snön faller

Kapitel 19

Dagens låt: "Fifty Shades" - Boy Epic

Vissa av er vet redan att jag verkligen avskyr Fifty Shades of grey - triologin av hela mitt hjärta, men den här låten är så underbart bra. Vad jag vet så är den inte med i filmen, men Boy Epic skriver att han blev inspirerad av boken när han gjorde låten.

Själv tycker jag sången är amazing. Hans röst är alldeles underbar och då och då använder han meningar som påminner om dikter, och det tycker jag verkligen om!:')

***

Nej.

Så fort Jason lämnar badrummet är det ordet det första som slår mig.

Nej, jag tänker inte låta honom försvinna igen.

Jag går med hastiga steg efter honom och bryr mig inte ens om att stänga dörren. "Nej." säger jag bestämt medan jag ser hans ryggtavla. "Stanna!"

Vi har kommit ut ur korridoren och några elever som väntar vid skåpen betraktar oss nyfiket. Det är inte så ofta någon ställer till med scener här. Jag kanske faktiskt är den första? Det är ju bra. Något, eller någon, behöver liva upp den här skolan.

Jason vänder sig långsamt om och han verkar väldigt obekväm. "Grace..." svarar han lågt för att varna om de andra personerna runt om oss. Jag försöker strunta i både dem och honom.

"Du måste sluta säga de där sakerna! Om att jag inte ska få för mig något."

Han ger ifrån sig ett fnysande läte. "Varför?"

Vi pratar rätt högt och drar till oss ännu fler blickar. Jag känner hur hjärtat bultar av ilska. Den här arroganta och dumma pojken kan visst inte fatta. Med en djup suck går jag fram mot honom, sänker rösten en aning. "För att du ljuger."

Han ser rakt in i mina ögon.

"Hur kan du vara så säker på det?"

"Du kanske inte kommer ihåg det, men det gör jag. Igår, när du var full, sa du själv att du bara försöker såra mig. Inget annat. Du menar det inte."

Han flackar en aning med blicken. "Tänk om jag ljög om att jag ljög."

"Allvarligt Jason. Jag minns själv vad du sa."

"Och vad var det?"

Människorna runt om oss försöker låta bli att studera oss. De låtsas om att de har viktigare saker att göra än att se på två personer som grälar, men jag kan se hur många är nyfikna och vill veta vad som händer. Jag sänker rösten ännu mer så de inte kan höra mig.

"Du vill ha mig." säger jag och svaret får honom att skratta till, men jag bryr mig inte. "Det var det du sa."

"Så du litar hellre på den berusade och den aning mer idiotiska sidan av mig, än den nyktra som kan tänka klart?"

"Ja."

"Varför?"

"För att han säger åtminstone sanningen!" Inte förrän nu slår det mig hur nära vi är varandra. Nästan farligt nära. I vanliga fall skulle jag backa, men jag är för upprörd för att kunna göra det. "Varför försöker du få mig att hata dig?"

Han svarar inte. Det hinner han inte göra förrän Nathalie plötsligt dyker upp i korridoren. "Grace! Kom igen, du får frånvaro om du-"

Hon avbryter sig själv så fort hon får syn på att Jason står precis framför mig. Jag kan inte se hur hon reagerar, eftersom mina ögon är fixerade på pojken från helvetet. Hennes klackar ekar i väggarna när hon går mot oss.