När snön faller

Kapitel 43

Dagens trailer: Girl, interrupted

Jag ljuger inte när jag säger att det här är en av de bästa filmerna jag någonsin sett. Ja, den är rätt gammal, men många lever med depression någon gång under livet. Många kan nog relatera till den, på ett eller annat sätt.

KRAM!

//Delenainmyheart

***

"Mina föräldrar?" Jason har aldrig sett lika förbluffad ut som han gör nu.

Han sitter på fåtöljen snett mittemot mig soffan och bara stirrar. Trots att jag inte känt honom så länge, kan jag avgöra att han inte varit såhär uppskrämd på väldigt, väldigt länge. Ögonen brinner av skräck och ilningar verkar fara genom hans ryggrad.

Andas säger en röst inom honom och jag ber till Gud att han gör som rösten säger. Han verkar ha problem med att kontrolera sig själv. Händerna skakar, men axlarna är lugna. Halva sidan av Jason ser ut att vilja brista i gråt, och den andra verkar vilja slå sönder något.

Jag tvekar innan jag svarar. "Det var vad Dave sa."

Han spänner händerna tills knogarna vitnar.

Varför kan han åtminstone inte försöka slappna av? Efter några sekunder lutar han läpparna mot en av sina knutna nävar och nickar. Blicken fäster han på en osynlig fläck bredvid mig.

"Det är en fälla." Han låter och ser nästan för säker ut. Som om han inte vågar hoppas på något annat.

"Det tror jag inte. Din bror lät väldigt seriös."

Det har gått tre dagar sedan mitt samtal med Dave. Tre dagar tog det att samla mod för att erkänna för Jason att hans bror har ringt. Tre dagar av oro och tvivel. Tre dagar med ännu fler lögner som jag tillslut var tvungen att spinna upp med sanningen.

Vi sitter i Jasons vardagsrum. Det är litet, men ändå mysigt. Claire har inte kommit hem än, men jag känner på mig att hon kan komma hit när som helst, och då måste vi ha pratat klart om det här.

Han rycker på axlarna. "Han har ljugit förut."

"Varför skulle han ljuga om dina föräldrar?"

Tystnad.

Ännu mer tystnad.

Lång, hjälplös och fruktande tystnad.

Sedan en suck. "Han vet att jag och Claire inte träffat dem på länge. Han vill ha mig död, Grace, men måste locka dit mig. Och även om mina föräldrar skulle vara där den dagen..." Han ser ner i knät. "Jag skulle aldrig ta med Claire."

"Va?" Jag ser storögt på honom. "Jason, det måste du! Dave ville att hon skulle vara-"

"Jag vill att min syster ska vara säker! Om något skulle hända henne kommer jag aldrig förlåta mig själv. Det räcker med att jag tvingade henne att betala en skuld häromdagen. Jag vet inte ens vart hon fick pengarna ifrån! Hon vägrar berätta." Jason vilar pannan i ena handen. "Nej, det är bättre att fortsätta ha saker osagda. Hon mår bättre av det."

"Men vem vet vad Dave gör om hon inte är där?" Min röst spricker av oro. "Han vet var ni bor. Han kan lika gärna döda henne här."

"Det är inte säkert att han gör det. Men om jag tar med Claire till bröllopet är hon dödsdömd. Och hur ska jag säga det till henne? Hur ska jag förklara att hon har en galen halvbror som försöker döda mig och alla som jag håller av? Det är bättre att du och jag kommer till Dave på dina föräldrars bröllop, stoppar honom och hindrar kommande skador."