När snön faller

Kapitel 52

Dagens låt: "Dear world" – Boy Epic

Den här låten passar in på Jasons/Graces relation. Titta:

"I cross my heart and I wish that I would've never met you" = Ni alla har väl läst bokens beskrivning? Well, Grace säger bokstavligen att hon aldrig velat träffa Jason. ALDRIG. (Och varför får ni reda på i slutet av boken:P)

 "You showed me how to love and how to tear myself in two" = Jason har inte älskat så många andra. Han har inte vetat hur. Men med Grace fann han kärleken, men fick ett brustet hjärta på köpet.

"When I lay my head down all my secrets pour out." = I förra kapitlet berättade Jason om sin barndom. Alltså, han la ner huvudet på kudden och berättade något som han hållit hemligt väldigt länge.

 "Yeah I've had sex, I've made love, the only difference to me is the trust" = Grace hade sex med Noah. Hon älskade med Jason. Och hon litar på Jason till 100%

"But even trust can hurt you sometimes" = Hon litade på honom, och han krossade hennes hjärta.

"Remember nothing lasts forever, you lose" = Som det ser ut så går deras relation sämre och sämre. Inget varar föralltid. Inte ens Grason

***

Jason somnar nästan direkt. I början gör han tvärtemot vad sin pappa gjorde mot sin fru. Istället för att be mig att stanna, vill han att jag går. Om och om igen repeterar han ordet "snälla" och rösten brister efter varje liten bokstav. Hela tiden vilar han ansiktet vid mitt nyckelben och den heta andedräkten smeker min hud.

Jag själv är kluven och otroligt förvirrad. Det är som om den Jason jag känner till och älskar glider längre och längre ifrån mig. Greppet om honom blir svagt. Bräckligt. Skört. Och tårarna rinner långsamt från ögonen samtidigt som mina fingrar fortsätter massera hans hår. Då och då blundar jag. Försöker hitta ut ur mörkret. Jag vill inte vara här längre. Jag vill kunna spola tillbaka tiden till då vi var lyckliga. Till då jag kunde kyssa honom och endast tänka på det positiva, inte faran.

När jag väl somnar drömmer jag mardrömmar. Jag står i ett hörn och skriker. Men ingen hör mig. Ekot från min röst förvandlas från ingenting. Och plötsligt blir en liten pojke inknuffad i ett rum. Ett rum som jag utan förvarning står i. Pojken gråter, precis som jag. Och dörren stängs. En nyckel vrids om. När jag försöker prata med pojken hör han mig inte. Han sätter sig på en säng med benen tätt dragna till bröstet och snyftar till.

Någonstans, långt bort, hör jag en mors plågade skrik och ljuden av kraftfulla slag.

Är det liknande drömmar som Jason brukar ha?

När jag vaknar igen rinner svetten om pannan. Jag känner mig genomrutten. Som om ett djur fått för sig att gå och dö inom mig. Solen lyser mig rakt i ansiktet, och Jasons ansikte vilar mot övre delen av mitt bröst. I sömnen bör han höra hur fort mitt hjärta bankar.

Med en suck flyttar jag bort hans huvud och reser mig tyst upp ur sängen. Om han inte vore bakfull hade han med all säkerget vaknat, men nu ger han bara ifrån sig ett irriterat stön och rullar över på andra sidan.

Täcket som slarvigt åkt ner på golvet lägger jag över det blottade kroppen. Därefter tar jag flaskan med whiskey som står på hyllan och försvinner ut ur rummet. Jag vågar inte ens vända mig om en sista gång för att se på honom. Han är fortfarande skrämmande.

För ja, jag är rädd för Jason Carter. Det finns en anledning till varför jag kallar honom Pojken från helvetet. Det är bara det att jag inte förstått den riktiga anledningen förrän nu. Han är ju också rädd för sig själv. Rädd för vad han kan göra mot mig. Och jag vet, att det är nu han behöver mig som mest. Men hur ska jag kunna vara där för honom när han bokstavligen hotade om att låsa in mig? För alltid.