När snön faller

Kapitel 49

Dagens låt: "I will meet you there" – Ofelia (/Jordskott)

JAG ÄR FORTFARANDE BEROENDE AV SERIEN. Jag menar, i hela mitt liv har jag älskat svensk folktro. Fatta hur fantastiskt det var när jag såg jordskott för första gången. Alla skogens myter... Det var så underbart mysigt och spännande!

***

Jag lyckas till och med övertala mamma och pappa att hålla sig borta över natten. De ska bo på hotell, och på morgonen åker de till jobben. De hade inget emot det. Inte så konstigt med tanke på hur de såg på varandra förut. De kan knappt bärga sig till de får komma ut ur huset.

"Glöm inte att ta in min tidning imorgon bitti." säger pappa när de är i hallen och får på sig skorna. "Och ta ut soporna också."

Jag himlar med ögonen. "Visst. Jag har bara en fråga, om soppåsen står en meter ifrån dig, varför tar inte du ut den?"

Mamma skrattar till innan hon hejdar sig och blir allvarlig, men jag kan fortfarande se den roade blicken i ögonen. Pappa fnyser bara till och skakar på huvudet. Antagligen har han inget vettigt svar och låtsas därför inte höra mig.

"Det är lugnt, hjärtat." Medan mamma pratar kramar hon om mig. "Jag kan ta ut påsen."

Jag ler åt henne. Men jag undrar hur pappa kan vara så lat att han själv inte gör det, men nu är det ingen idé att tjafsa. Dave kan komma hit när som helst, och jag har saker jag måste göra innan dess. Dock har jag ingen aning om när han är här, men det visar sig.

När mamma och pappa åker iväg med bilen ser jag efter dem i köksfönstret. Så fort de försvunnit ur synfältet rusar jag upp och springer till bänken med alla köksredskap. Där fattar jag tag om kniv efter kniv och lägger de i en hög på matbordet. Jag öppnar kökslådorna och rotar bland besticken. Allt som Dave kan använda mot mig läggs på bordet. Jag springer till och med upp till badrummet och hämtar nagelsaxen och rakbladen. Mammas vas som hon fick i trettioårs present ställs också bland högen. Man vet aldrig. Dave kanske krossar den och skär mig i vaden ännu en gång.

Jag ryser till.

Såren har läkt, men om jag fingrar för mycket på sårskorporna börjar det bokstavligen forsa blod, och det är inget jag vill vara med om igen. Det räcker med att jag kliar i sömnen. Annars är jag rädd att ärren kommer bli större och längre än väntat.

När jag samlat ihop allt som möjligen kan användas emot mig har det gått en halvtimme. Och Dave kan fortfarande bryta av stolens ben, eller krossa fönstret för att kunna använda något emot mig. Jag är inte säker. För att vara det måste jag trolla bort allt runt om mig, och det är omöjligt. Föremålen lägger jag på en bordsduk och knyter ihop den till en stor säck. Därefter lyfter jag in den i förrådet. Vasen är självklart för ömtålig, så den får stå enskild. Och så smäller jag igen dörren efter mig.

Den allra vassaste kökskniven har jag dock gömt undan bakom en krukväxt i köket. Om Dave skulle få för sig något, kommer jag vara beredd på det med.

Nu har jag endast ett ärende kvar, och jag hoppas jag hinner göra det innan Dave kommer hit. Jason vägrar fortfarande prata med mig. Han var i skolan idag, men så fort jag såg honom i korridoren vägrade han se på mig. Och när jag råkade gå förbi honom vid skåpen var jag ett spöke. Han behandlade mig som en främling. Och det fanns ingen ånger i ansiktet. Kanske tror han att det här är bäst? Han måste fått för sig att han skyddar mig. Men förstår han inte att det inte spelar någon roll? Ja, han kan skada mig, och ja, jag måste ha överseende med det. Men det ändrar ingenting. Jag älskar honom.

Med händerna runt mobilen letar jag upp hans namn i katalogen och trycker på grön. Det skulle förvåna mig om han faktiskt svarar, med tanke på hur han betett sig sedan händelsen i cafét. Trots det, är det värt ett försök. Så som jag ser det är vi fortfarande ihop, och jag tänker inte ge upp så lätt.