När snön faller

Kapitel 55

Dagens trailer: Australia

Oh god! Jag såg filmen igår kväll och blev tokförälskad. Jag hade rätt låga förväntningar på den, men herregud vad jag ändrade mig. Jag lovar att den är sevärd. Jag menar, den kom in på min Top ten lista av de filmer jag någonsin sett! (Och det är väldigt ovanligt)

***

"Jag kan inte fatta det!" utbrister jag efter jag så överdrivet smällt igen dörren efter mig. "Hur kunde hon? Jag önskar jag aldrig gått med på att prata med henne från första början!"

Vi sätter oss på min säng och jag känner mig alldeles ursinnig på mamma. Först förolämpar hon Jason, och sen ställer hon opassande frågor. Inte ens jag som är hans flickvän bör lägga mig i hans privata liv... även fast jag gör det hela tiden.

Jason rycker lätt på axlarna. Nu har rodnaden sjunkit och den bleka hyn har kommit tillbaka igen. "Det är okej. Jag förstår henne."

Jag stirrar på honom. "Gör du?"

"Ja, hon vill bara skydda sin dotter. Jag menar, tänk om du skulle hitta din framtida dotter halvnaken med en okänd kille i soffan."

"Det är ingen ursäkt! Och eftersom hon betedde sig så illa vill jag inte ens tänka på vad pappa kommer göra." Jag gömmer ansiktet i händerna av ren skam. "Han kommer döda dig!"

Jag hör att Jason skrattar. Varför tycker han detta är roligt den här gången? Med en suck ser jag upp mot honom igen. "Det är inget att skratta åt! Min pappa kommer aldrig acceptera dig."

"Vad hände med: 'Han ska inte gå förrän pappa träffat honom och ni accepterat att vi är i ett förhållande!'?"

"Jag menade det, men jag har aldrig sagt ifrån mina föräldrar förut. Hur fan ska jag kunna göra det nu?"

Det får honom att le ännu bredare. "Du sa just ifrån din mamma. Jag antar att det är en början. Förresten hade du rätt i en sak till. De måste godkänna att jag kommer på bröllopet."

"Mamma kanske kommer det, men absolut inte pappa." Därefter biter jag mig i tungan. "I för sig gör pappa allt för mamma. Om hon bara vågade säga ifrån så kommer det lösa sig."

"Då får vi helt enkelt hoppas det."

"Ja," säger jag en aning dystert. "Det får vi göra."

Claires pov:

När jag kommer hem är det ingen i lägenheten. Varken Jason eller Grace. Vanligtvis hade jag blivit arg och ledsen över att min bror inte sagt var han ska någonstans, men istället känner jag en tyngd lyftas från bröstet.

"Det är okej." säger jag till Colin som står bakom tröskeln. "Du kan komma in."

Det är första gången jag tar med någon hit förutom Noah. Det känns alltså fortfarande ovant att bjuda hit en person. Speciellt en kille. Speciellt om den killen heter Colin. Vi har träffats lite då och då hemma hos honom. Ni kan säkert redan lista ut vad vi hållit på med.

Jag kan inte säga att vi är i en relation, för han kysser mig inte. Och jag kysser inte honom. Men vi har kommit närmre varandra. På ett sätt förstår jag honom, och han förstår mig. Jag är inte längre rädd att visa mina ärr för honom. Han har sett och smekt dem så många gånger att jag vid det här laget har tappat räkningen.

Colin betraktar hallen med häpen min. Jämfört med där han bor måste detta vara världens lyxställe. Men egentligen är detta den trängsta tvåa man kan hitta.

Han ler snett och ser på den eldröda lampan i taket. "Du har verkligen tur som får bo här."

"Om du gillar råttor som håller till ute vid parkeringen så får du gärna flytta in." Jag fattar tag om hans hand medan vi båda skrattar. "Kom. Jag ska visa dig vägen till sovrummet."