När snön faller

Kapitel 15

Jasons pov:

Grace.

Den mest irriterande tjej på denna jord.

Irriterande, jobbig, uppspelt, söt, snygg och kanske en aning sexig.

Ja, jag tänkte det där och nej, jag ångrar det inte.

I flera dagar har hon följt efter mig som om hon faktiskt trott att jag varit någon värd att prata med. Hela tiden ställer hon frågor om mitt liv vilket gör mig galen. Varför kan hon bara inte låta mig vara?

Jag behöver inte någon som ser efter mig. Jag klarar mig alldeles fint själv och jag vill inte att någon småtjej från tvåan ska lägga sig i mitt liv. Hon har inget med det att göra. Om jag säger att hon ska hålla sig borta, så ska hon göra det.

En aning för ilsket smäller jag igen skåpet efter att ha lagt dit penna och sudd. Vi har precis haft geografiprov. Det gick sådär. Jag vet att jag knappast kommer bli godkänd, men jag svarade åtminstone på hälften av frågorna. Det är ju alltid något.

Så fort skåpdörren är stängd känner jag en närvaro snett bakom mig. I ögonvrån lägger jag märke till ett par orange hårlockar och jag suckar djupt.

"Gullet, håll dig borta från mig." Jag vänder mig om mot Grace som har armarna över bröstet och ser riktigt arg ut.

Nej, det är fel ord. Hon ser ut att vilja mörda mig. Ansiktet är en aning rött och det är som ögonen brinner. De fylliga läpparna är formade som ett rakt streck och ansiktet är lika stilla som sten.

Jag himlar med ögonen. "Vad vill du?"

"Du vet exakt vad jag vill."

Vi är ensamma i kapprummet vilket jag är glad över. Jag vill inte att folk ska se att jag börjat prata med en annan person än mina kompisar. Det skulle skapas rykten och det skulle vara negativt för henne. Om folk börjar tro att hon har något ihop med skolans mördare kommer hon bli lika utstött som jag har blivit. Tro mig, det är inget jag kan rekommendera.

"Ja." svarar jag och höjer på ett ögonbryn. "Du vill ha mig."

Varför jag försöker förolämpa henne? För att hon ska bli ännu argare på mig och hålla sig borta. Det är för hennes eget bästa jag beter mig som ett sånt stort ego.

Men istället för att slå mig på käften och sticka iväg himlar hon bara med ögonen. "Du vet vad jag menar."

Jag suckar ännu en gång.

Jag tackade ja till att gå med hennes kompis på balen. Och? Vad spelar det för roll? För henne är det nog som världen rasar samman, men jag bryr mig inte och därför vill jag inte prata om det.

Vänta...

Vad hette hennes kompis nu igen?

Någonting som börjar på N.

Egentligen spelar det ingen roll vad hon heter. Jag bryr mig inte.

"Vi har inget att säga varandra." Jag försöker gå förbi henne men Grace hindrar mig genom att ställa sig framför mig igen.

"Nathalie har verkligen sett fram emot den här balen!" Juste. Nathalie. Det var så hon hette. "Du ska inte få förstöra den."

"Gullet, det var hon som frågade mig."

En snabb rodnad syns på hennes kinder. "Sluta kalla mig det!"

"Självklart, om du håller dig borta från mig. Hur många gånger ska jag behöva säga det?"