När snön faller

Kapitel 3

Claire har undvikit mig hela dagen.

Jag förstår helt klart varför. På senaste tiden har jag blivit allt mer klängig och jag låter det inte gå mer än en lektion innan jag hälsar på henne än en gång. Hon måste tro att jag inte har något annat liv än att gå runt och prata med henne hela dagarna.

Hatar hon mig för det? Jag vet inte. Kanske. Hon kanske vill vara alldeles ensam?

"Det är vanligt." förklarar Nathalie när jag berättar detta för henne. "Hon vill inte ha några vänner och eftersom hon märker att du närmar dig henne så drar hon sig undan."

"Men hon är så ensam!" säger jag samtidigt som vi vandrar genom skolans korridor till nästa lektion. "Dessutom mår hon dåligt. Det finns en anledning till att hon alltid bär långärmat."

"Vadå? Tror du hon skär sig?"

Jag rycker på axlarna men gör en grimas av tanken. Stackars Claire. "Kanske."

Då och då stöter vi på några stressade elever och jag hoppas verkligen inte att jag stöter på Jason. Det har gått några dagar sedan jag stötte på honom i kapprummet, men ändå. Han kommer säkert ihåg tjejen som stod och stirrade på honom. Jag vill inte se hans belåtna flin igen... eller så vill jag det. Däremot vet jag att jag vill se Noah. Jag behöver honom. Han är sjuk och kunde varken komma till skolan igår eller idag.

"Påtal om Claire. Vad vet du om Jason Carter?"

Frågan verkar förvåna Nathalie. Det är nästan så att ögonen trillar ur de svartmålade ögonlocken. Sedan mjuknar hennes ansikte och hon ler. "Du har äntligen förstått dig på rätt typ av killar, eller hur?"

Jag suckar ljudligt, så hon ska förstå att jag tycker det är irriterande att hon hela tiden klagar på mitt och Noahs förhållande. När ska hon förstå att jag älskar Noah? Verkligen älskar honom.

"Jag vill bara veta vad som rör sig i hans huvud." svarar jag och vrider mig undan när en annan elev går förbi oss. "Han slog ju trots allt min pojkvän."

"Jag är säker på att din pojkvän förtjänade det."

"Nat, vet du något eller inte?"

Hennes kropp blir stel och hon stannar till mitt i korridoren. En person bakom oss är nära att gå rakt in i henne, men hindrar sig precis och beger sig iväg bort från oss. Nathalie biter sig i läppen, som om hon har mycket att säga men vet inte riktigt hur.

"Hur lång tid tar det innan lektionen börjar?" frågar hon och ser på mig.

Mina fingrar letar sig till mobilen i min ficka. Jag låser upp skärmen. "Nio minuter."

"Bra." Hon fattar tag om min hand och drar mig till motsatt håll än dit klassrummet ligger. "Jag måste ha en cigg. Det här samtalet är alldeles för nervigt."

Det visar sig att så fort Nathalie tänder ciggaretten innanför rökrutan lugnar hon genast ner sig och efter bara några bloss får hon upp sitt igenkännliga leende på läpparna. Jag rynkar på näsan. Det luktar förjävligt om hela henne. När ska hon inse att rökning inte är bra för henne?

Jag ser på samtidigt som ett av hennes rökmoln stiger upp i skyn och slutligen försvinner. Det påminner om ångan från ett lok, eller från en fabrik. Mina ögon följer moln efter moln tills jag får nog och ser på henne.

"Nå? Vad vet du om Jason Carter?"

Att säga hans efternamn låter nästan lite överdrivet, men jag vill inte att det ska bli ett missförstånd så hon pratar om en annan Jason. Hon tar ett djupt andetag och ruskar undan håret för ansiktet. "Bara det ryktena säger." Ett nytt bloss." Och att han är kompis med Daniel."